Lustpaddling, en möjlighet eller verklighet…

Glittrande vatten, genomskinligt vatten, smekande lätt och salt vatten, tång och havsluft, vågbrus, klippor, förväntan, kluckandet i strandkanten och de vassa stenarna under fötterna. Båtens vikt i handen och plasket när jag lägger i den, den guppar lätt och rastlöst, ivrigt…
Rankhet och balanserandet när jag sätter mig, en bekant känsla när fötterna sätts mot fotplattan och förnimmer roderpedalernas effektiva rena rörelser. Jag tar upp min paddel ur vattnet, det droppar och glänser om den i morgonljuset. Jag tar några djupa andetag, blundar och andas in sval luft och känner både förväntan och frid. Om jag kunde spara och dela med mig av dessa ögonblick hade jag varit miljardär. Jag sätter försiktigt paddeln i vattnet och glider med några korta paddeltag ut under bryggan, jag känner hur små vågor vaggar båten medan jag styr ut mot öarna.

Ibland flyger båten över vattnet, utan att jag vet varför det går så lätt just den dagen. Axlar, armar, bål och ben, armar som sträcks, överkropp som vrids och vader som vidrör båten när jag drar paddeln genom vattnet. Jag skymtar ett kuperat undervattenslandskap, vacker tång, vattnet är lugnt och sikten är fantastisk. När jag kryssar ut mellan öarna känner jag av farten och snart väntar öppet hav och horisonten där det bara är jag och havet. Vid vissa tillfällen inträder ett meditativt tillstånd, ofta när man paddlar själv och ännu oftare vid lite längre sträckor, lite likt yoga. En rytmisk dans över vattnet, tiden står still, paddelns rytm, hur lätt den sänks och höjs, hur den skär, greppar och flyger genom vattnet, en intensiv tillfredsställande känsla, allt detta medan båten glider fram över havet.

Ofta paddlar jag snabbt och känner blodet pumpa, lungor som fylls och töms, känner kraften och båtens nos skjuta effektivt över och genom vattnet. Jag känner mig stark och njuter av balansen, att kunna behärska och styra denna slanka skapelse och dess framfart.
Emellanåt paddlar jag avslappnat och eftertänksamt, låter nästan båten välja väg själv, imponerad av hur väl och envist den tar sjöarna och pekar dit den bestämt.

Jag njuter av paddelns delikata vikt och balans i handen, känner hur vinden smeker den. Det är svårt att inte överväldigas av alla intryck medan jag samtidigt låter ögat bedåras av omgivningen och blir lätt sentimental. Jag förundras över hur mycket vi diskuterar utrustning, teknik och distanser. Vi kanske glömmer av den innerliga glädjen med paddlingens innersta väsen, glömmer att vi är så lyckligt lottade att vi kan vara på väg, i egen takt, med egen båt på ett nästan öde hav. Låter vi oss bli berörda av alla de nyanser och känslor som finns där, är vi närvarande i nuet och allt det omedelbara runt omkring oss?

Det är inte antalet paddeltimmar, hur ofta, eller rekord som är viktigt, det är i alla fall inte där jag själv finner friden eller lusten. Ibland paddlar jag ensam, ibland paddlar jag tillsammans, allt har sin tid och att ha möjlighet att kunna välja är en ynnest, en ovärderlig förmån. Paddling i egen takt är bra för själen, det är frihet, kanske en flykt, men en skön sådan i så fall. Det kan vara spännande men är samtidigt tidlöst, kravlöst och avslappnande. Så fort man lämnat land rensas sinnet och det blir bara du själv, din paddel, din båt och havet, allt annat lämnas kvar i land och det är därför jag lustpaddlar.

Jag har lite oväntat och mycket tack vare ett större paddelevent träffat ett avslappnat och trevligt gäng paddlare. Det ingick inte i planen, som både den gången det planerades och även fortsättningen idag är av ideell karaktär, men jag har hittat några riktigt goda kamrater som jag kan ta till mitt hjärta. De är alla ganska olika, de är spontana, eftertänksamma, glada, försiktiga, snabba, långsamma, truliga eller lättsamma, men de har alla några gemensamma drag, de är positiva och gillar gemenskap, de bjuder på sig själva och har öppna sinnen. Jag blir alldeles öm i hjärtat när jag tänker på dem, och även om ensamhet och att vara själv ofta passar mig bra är det även intensivt och lustfyllt att paddla tillsammans. Vi delar så mycket skratt och upplevelser, de är mina allra innerligaste kamrater, även om de kanske inte anar det. Att de råkar paddla, är det en slump, en metafor, eller har det med livsåskådning att göra?

Lustpaddling? Glittrande vatten, andas, känn förväntan och frid, prova så får ni se …

 

Anders K