Träning, passion, spänning och gemenskap – och lite terapi

Det är inte alla förunnat att finna kärleken till en ny träningstyp i den gyllene medelåldern, att drabbas av passion. Men det gjorde jag – av en slump. Jag har alltid tränat och löpningen har funnits med mig som en röd tråd genom hela mitt vuxna liv. Jämte det har andra idrotter kommit och gått, men löpningen är det enda som varit bestående. Fram till sommaren 2012. Då kom ett nytt beroende in i mitt liv. Paddlingen.

Från mammaoro på stranden till egen surfski

Allt började med en solblekt, roderlös, orange liten platskajak. Det var min dåvarande man, som under en båttur med vänner, fann den på en otillgänglig strand. De tog med sig kajaken hem och vi anmälde den som upphittad. Men under tiden vi väntade på att ägaren skulle höra av sig kunde ju barnen få paddla den lite.

Eftersom jag som var en hönsmamma av rang och redo att ringa Sjöräddningen var gång ett barn försvann bakom en krök i den lilla kajaken – trots att de var i gott sällskap av sin far – var jag till slut tvungen att prova själv. För att se vad de höll på med, lite för att tygla min oro. Och jag minns det så tydligt. På det stilla vattnet i den varma sommarkvällen. Jag minns hur jag redan vid första paddeltaget visste – detta skulle komma att bli en passion!
Drygt ett år senare köpte jag min egna surfski, en Fenn Swordfish.
Och vägen dit var enkel och rak.

 Det som följde var i korta drag:

  • Barnens lånade leksak blev alltså min och jag paddlade som en besatt hela hösten.

  • En dag ringde polisen. Ägaren hade hört av sig och skulle hämta kajaken. Jag blev alldeles ställd och insåg att det inte var ett alternativ att vara kajaklös.

  • I oktober köpte jag en egen havskajak av Jan. Han hade en surfski (vad det nu var) och berättade om en tävling, Paddelracet 21 km, som gick nere i Göteborg. Det lät både fränt och lite läskig, tänkte jag som aldrig tävlar i något.

  • Efter mycket vånda, jag är ju som sagt ingen tävlingsmänniska, paddlade jag det där racet när våren kom. Tävlingen blev en upplevelse i sig, men det är en annan historia. Och nu hade jag fått syn på de där smäckra båtarna ”surfskis”. En sådan ville jag ha.

  • Efter provpaddlingar och diverse utfrågningar, läs trakasserier, av tålmodiga och vänliga surfskiägare hittade jag till slut min modell. I oktober 2013, ett år efter jag köpt havskajaken, var jag och hämtade min egna surfski i Varberg. Redan samma eftermiddag var jag i vattnet och tränade reentrys och tyckte att livet var grymt härligt!

  • Torrdräkt införskaffades kvickt, det var ju ändå oktober, och sedan paddlade jag hela vintern. Varje ledig stund. Testade gränser, tänjde. Skrämde slaget på mig själv, ramlade i vattnet, svettades, tränade och tränade. Och jag älskade det!

                                                                       

 Så mycket mer än bara träning

Så småningom fann jag andra surfskipaddlare i min närhet och äventyren, sällskapet och gemenskapen blev en ovärderlig jättebonus. Efter hand har jag lärt känna fler paddlare och när jag tänker på allt roligt jag varit med om tillsammans med dem, blir jag lyckligt nostalgisk. Vänner som berikat mitt liv. Guld värda. Men paddlingen har inte bara betytt enormt mycket när det gäller träning och gemenskap. Det funkar även utmärkt som terapi. Under min skilsmässa blev paddlingen lite av en livlina. Enkelheten i att slänga upp skin på biltaket och komma iväg, var också det helt ovärderligt. Jag har väl aldrig varit så biffig som under min första sommar som frånskild.

Varberg, KISS 2016 och Paddelracet 2015, blåsigast racet ever. Eftersnack.
Orust utsidan, 2015. Jag paddlar ut till Vallerö och hejar på tävlingsdeltagarna.

Min Svärdfisk och jag

Hur som helst. Livet går vidare, men kärleken till paddlingen består. Som ”regel” har jag att ta mig ut minst en gång i veckan. Året runt. Jag jagar inte downwind främst, utan det är träningen i sig som är min drivkraft. För mig är tjusningen med att paddla att det aldrig blir slentrian eller själlöst. Havet ställer krav på min uppmärksamhet och närvaro. Ibland skrämmer det skiten ur mig och det är havets alla variationer som gör att jag inte tröttnar på att paddla. Jag kommer dock aldrig bli tävlingsbiten. Jag kör mitt Paddelrace på våren, men sedan är jag ganska nöjd. Däremot har jag drömmar om nya vatten och destinationer jag vill uppleva. Några kanske förblir just drömmar, andra kanske blir av redan i sommar. Vem vet? Äventyren väntar.

Jag tänker ofta att jag och min Svärdfisk är som Lucky Luke och hans häst. Lonesome cowboys i solnedgången och ett jäkligt bra team.

 Alex Bergstam