Fixade inte Reentry – Detdär med att inse sin begränsning

Nej. Jag kom inte upp på egen hand.

Jag kom inte upp.

Det är inte bara att skaka av sig.
Jag borde inte varit där ute.
Det är så enkelt.
Gränsen passerad.

Storm-lika förhållanden och 6 grader i vattnet.
Var går gränsen egentligen?
För mig blev det tydligt i stormbyarna på Älgöfjorden i torsdags, “Nordic Konditions”. Kolla in Emmas rapport.

Tre grundläggande frågor:

-Sitter reentry tillräckligt bra i den ski du valt för idag?
-Paddlar jag tillräckligt mycket i vågor?
-Sitter jag tillräckligt stabilt i skin jag valt idag för att kunna trycka fullt i paddeln när det är stort?
Nej, Nej, Nej.

Dags att ta en titt på SKFs checklista för surfski. Vårt system för säkerhet bygger på självinsikt. Vi behöver också använda skalan för svårighetsnivå mer och därför hänvisar jag till de nivåerna i texten. Javisst, följ länken direkt och skumma igenom dokumentet innan du läser vidare.

Här är min egen, personliga reflektion av turen och Surfski-livet i 29 m/s.

När min utveckling inte går lika fort längre

Jag har varit på en (för mig) brant utvecklingskurva ända sedan jag började paddla för ca 6-7 år sedan. Jag har paddlat surfski lite mer än 4 säsonger och hela tiden blivit snabbare, stabilare och mer insatt. Först var jag längst bak i gruppen. Några har sedan sett min rygg och andra har känt flåset i nacken. Jag har arrangerat mitt eget Naven Surfski Meet, med överväganden och bedömningar om banor och vågor för en större grupp. Dessutom börjat hjälpa andra som är på väg ut i vågor. Jag har gjort räddningsinsatser och varit redaktör i framtagandet av förbundets säkerhets-dokument för surfski. Jag driver att det är självinsikt som är grunden i vårt säkerhetsarbete – att det är individen själv som ska ta besluten om var och när man ska paddla.
– Men, jag är INTE smartare än en femteklassare.

Vindobservation medan vi surraade på våra skis vid Lökeberg efter att ha hämtat bilarna vid start.

Men jag har ju alltid fixat det…..

Ja vad sjutton… <frustration>. Jag har ju alltid fixat det tidigare. Visst, med lite balansering, men ändå ”bara” ett eller möjligen två misslyckade reentry-försök.
– Ja, förutom dendär gången på Julafton för några år sedan när Johan paddlade ut och mötte mig på Sydkusten.
– Ja, även första turen förra året på Älgöfjorden var jag inte direkt klockren i reentry. 

Hoppsan – ett mönster – vinterpaddling. Var även ute med Emma runt Hållsunds ganska sent i höstas och kände inte igen mig själv där och då. När jag tänker efter lite, så har jag ganska ofta varit ganska tydligt ur form på vintern. Kanske egentligen inte fysiskt ur form. Snarare mentalt ur form – när jag vet att det är kallt vatten. Dagen efter kan jag ha kört fort i skidspåret – typ.

Jag har inte haft några tvivel senaste året att jag klarar reentry. Exempelvis 18 m/s i medelvind och runt 20 i byarna på Vänern är ju nästan lika svårt, i vart fall lika branta vågor – men det har varit på sommaren…. Plopp upp ur vattnet och pang iväg. Detta var ändå totalt sett annorlunda. Skillnaden mellan vindbyar på 20 eller 30 m/s är stor, även om medelvinden inte skiljde så mycket. Vågtopparna blåste bort och paddeln blev lite svår att styra – lätt att isättet blev lite snett. Inramningen påverkade mig.

Ökande Vind

Det var mer vind och vågor än vad vi hade räknat med. Innan vi paddlade ut såg vi på ViVa medelvind kring 18 ute vid Hamneskär (Ja, Pater Noster alltså). Det har jag paddlat förut och var helt ok med i fjorden. Men, det jag inte tänkte på var att det var ökande vind, och jag visste inte att byvinden var så kraftig. Även riktningen måste ha varit rätt, så att vågor kom in i fjorden.















Självklart såg vi fram emot dedär vågorna.

Trycket i vågorna. Jag broachade ganska många gånger (alltså när aktern trycks i sidled, så att skin vrids 90 grader från dw-kursen). Då flyger man ofta fram i hög hastighet – åt fel håll, eller brottas med en brytande vågtopp som kittlar i armhålan. Jag har inte haft så stor risk att broacha förut.


Såhär hade vi det där ute. 🙂

Lipton ute och paddlar på fjorden

Det som hände var att jag broachade ganska långt ute. Låg på vågen efter Trent och satsade på att glida upp jämsides. En våg som kom lite mer från söder fångade aktern bakifrån till en högergir. När farten var som störst dök jag med näsan rakt ner i vattnet, rakt fram, medan vågen tryckte skin kraftigt åt höger. Dundervurpa. Överrumplad. Vågen var lätt att fånga – ändå så stort tryck och en kraftig broach. Ja, jag har broachat så hårt tidigare, på stora, höga vågor, men då har det krävts att man surfat in på vågen med ganska hög fart. Detta var en våg jag fångade med bara några paddeltag.

“Synd att jag missade Trents våg” tänkte jag – “bara att göra reentry”. Kom upp på skin snabbt och ropade på Trent, fortfarande nära honom. Borde ha blåst i visselpipan istället. Det var dedär ropen som Emma hörde. Jag hörde min egen röst och tänkte att detdär lät osäkrare än vad jag kände mig. Klart tecken på större osäkerhet än vad jag erkände för mig själv där och då. Satte mig på sidan och började paddla för att komma över med benen in i sittbrunnen – då välte jag igen av en vindpust eller våg. Ja, jag satt lite ostadigt med båda fötterna nästan rakt ut åt sidan. Satt där och balanserade – Ja, det är fel, man ska inte sitta och balansera. Föll ner i vattnet igen, på läsida, höll fast i skin och gick därför direkt upp med huvudet i sittbrunnen för att vända skin så att jag har vinden i nacken. Detta fungerade riktigt bra, som jag övat på. Nästa gång fick jag i en en av fötterna mot fotstödet innan jag åter vurpade. Gjorde nog fyra försök. Kom upp på skin för femte gången, liggande på mage spanade jag efter om någon hade vänt, jag låg sist av fyra innan vurpan. Först såg jag ingen, men sedan såg jag en rosa nos och en gul Golvek-mössa. Emma kan man lita på. Skönt att någon var med, det lugnade mig. Tänkte att då kan jag åtminstone få hjälp att larma om det behövs. Emma hade lånat en komradio av mig.

Övervägde situationen. För första gången kom tanken att jag kanske inte kommer upp själv. En ny tanke i mitt medvetna medvetande. Alla som kan något om dynamisk psykologi förstår att detdär redan hade gnagt innombords en stund, omedvetet. Tanken skrämde mig. Gjorde flera misslyckade reentrys medan Emma väntade på lite avstånd. Nu trillade jag mer handlöst och det ryckte hårdare i leashen pga de brytande vågorna. Det inövade sättet att ramla i och direkt greppa efter skin fungerade inte. Kunde ändå med benet släppa efter lite så att trycket i leashen minskade betydligt i vågorna. Jag trillade innan jag hade fått stabilitet varje gång. En gånge välte jag eftersom handremmen strulade. Jag ska ha handremmen på höger hand – inte vänster som jag hade. Tog av handremmen och försökte igen. Inga problem att komma upp på skin, inga problem att sätta mig på sidan, men väl där, sittande snett i skin, med brytande vågor och hårda vindbyar – var jag för rank. Jag var rank från att jag väde rumpan ner i sitsen, ända tills båda fötterna satt fast på fotstödet, en ganska lång stund. Jag hann även tänka att “vattnet är inte så kallt ändå”. Precis då insåg jag att medvetenheten eller snarare under-medvetenheten om kallt vatten gjorde mig försiktig i mina rörelser. Såhär i efterhand kan jag blunda och komma tillbaka i dendär känslan – att ”det gäller att ta det försiktigt”. Återkommer till de längre ner, det är en viktig lärdom.

Ligger på mage över sittbrunnen och funderar över meningen med livet och att paddla utan att be om ursäkt.

SanFranRescue

Jag resonerade lite med mig själv, liggande på mage tvärs över sittbrunnen. Jag visste nu vad jag ska göra – fokusera mer på paddlingen när jag väl sitter upp – nu var jag ganska säker på att jag kommer klara det. Övervägde om jag skulle vila på min egen ski och kanske till och med trycka i mig en gel i förebyggande syfte, eller ropa på Emma. Konstaterade att jag var helt säker på att Emma skulle kunna komma upp bredvid mig. Det innebär störst stabilitet, bäst vila och minst risk. Så jag ropade på Emma. Hon tvekade någon sekund, men kom sedan mot mig och hon nådde min paddel så att hon kunde få över sin fot i min sittbrunn. Jag strulade lite, bl.a tappade jag paddeln och var tvungen att simma ut för att hämta den. Jag var så tacksam att Emma hade kommit. Hon tänkte inte i första hand på sin kolfiber-älskling och egen säkerhet, utan på mig. Tänkte tillbaka lite där medan jag satt och vilade. Fokuserade på andning för att bli mer avspänd i kroppen och det lyckades jag riktigt bra med. Jag ska vara lugn och fokuserad på paddlingen.

När Emma hade fått oss på rätt kurs kände jag mig redo. Jag visste varför jag hade missat reentryn och jag visste hur jag ska sätta mig själv i rätt sinnesstämning igen. Jag släppte för att paddla iväg, men Emma vågade nog inte riktigt lita på att jag skulle fixa det, för hon höll fortfarande ihop oss. Så jag välte igen. Hann se hur Emma satt snett i sitsen och jobbade intensivt med paddeln för att komma tillbaka i rätt balans igen, men hon grejade det.

Äntligen

Bara att göra. Upp och hoppa. Med mer fokus på paddeln och mindre på att balansera så var det inga större svårigheter att göra reentry och komma i balans igen. Bara att peka nosen mot Lökeberg och hitta en rytm. Jag var varm, bara lite trött, faktiskt inte särskilt trött, men mest av allt var jag inte i harmoni med mig själv, ganska omtumlad och ur balans av insikten att jag var på fel plats vid fel tillfälle. Tog det mycket lugnt en bra stund innan jag åter började plocka lite vågor. Men, dendär försiktigheten stannade kvar i mig. Väl igång igen reagerade jag inte tillräckligt snabbt och var inte särskilt förutseende, så jag broachade flera gånger. En gång broachade jag framför Emma. Om hon hade fångat vågen framför sig, så hade hon kört rakt in i min ski. Det påminde mig om maj förra året när jag körde in i en kompis på precis det sättet. Efter en stund länkade jag vågor och fick faktiskt många riktigt bra runs. Dem kommer jag minnas. Jag började komma tillbaka till något som mer liknade normalläge igen. Men – turen var inte längre som när jag låg på våg med Trent.

För rank ski

Jag har paddlat Zest i två säsonger – det är en fantastisk surfmaskin. Lätt att fånga våg, liksom limmar sig fast i vågen, och när jag vill – då släpper den fint iväg framåt, mot nästa våg – länkning alltså. Vid länkning flyter den fint, högt upp i vattnet, även i situationer där jag uppfattar att andra skis borrar ner sig lite. Bärigheten innebär att jag ofta kan länka lite aggressivare än med andra skis. Dessutom kan jag ligga lite högre, uppe på en vågkam utan att sjunka genom vågtoppen, för att sedan tippa ner i nästa vågdal. Det blir mycket frestande att paddla hårt för att chansa sig vidare till nästa nerförsbacke. Jag har använt detdär några gånger för att chansa mig förbi en kompis, att skaffa ett psykologiskt övertag genom att komma snabbt bakifrån eller för att pressa mig förbi nära en mållinje. Visst har den taktiken både lyckats och misslyckats.

För mig är karaktären att den är något topprank, och har en mycket trygg slutstabilitet. Slutstabiliten gör mig snabbare i Zest än en elitski, låt oss säga att brytpunkten för det ligger i svårighetsgrad 2, jag blir snabbare i Zest ungefär när gullesurf övergår till korsande 80cm-vågor. Zest är ganska optimal för mig i svårighetsgrad 2-3. I svårighetsgrad 4 behöver jag sitta stabilare än vad jag gör i Zest, för att vara lite snabbare och hela, hela tiden kunna trycka allt jag har med paddeln i alla vågor. Alttså i svårighetsgrad 4 har jag inga större problem i Zest, men skulle vara snabbare i en ski utan dendär topprankheten. Kort sagt; i de vågor vi oftast surfar och länkar är jag snabbare och bättre i Zest än andra båtar jag provat. Men jag behöver också en stabilare ski.

På väg över en vågtopp, ner i nästa vågdal. En av många positioner där min ski är bäst.

Bra Kläder

Jag låg i vattnet en bra stund. Blev inte ens det minsta kall. Min klädpolicy fungerar. Hade kunnat simma ganska länge. I “påtagningsordning” har jag på mig: Long-John 3 mm, Neoprensockar 2mm av orienterar-modell 1991 (Insprungna och sköna), Hiko Lars byxor, Neoprenskor 5mm, Långärmad neoprentröja 2 mm, Paddeljacka, Neoprenhandskar 3mm, Neoprenmössa, Vindpoogies på paddeln. 

Psykologisk Reaktion

Jag reagerade med att lyfta paddeln och bli mer försiktig när jag hade ramlat. Balanserade mer och paddlade mindre. Jag kunde även känna detdär på vägen ut i sidvinden, men sog ner känslorna och fokuserade på paddlingen – det gick ganska instinktivt. Ja, det går att hantera dedär känslorna, och paddelföringen blev bättre, men jag var fortfarande något spänd i kroppen så länge det var sidvind. Med hjälp av andningsfokus kunde jag delvis få kroppen mer avslappnad i sidvinden, men inte helt. Sedan när jag kom in på våg bakom Trent kunde jag attackera mer en liten stund. Kände att kroppen svarade och jag kände mig rörligare, piggare, säker, glad. Låg två eller tre vågor bakom och var plötsligt bara en våg bakom. Hann tänka att jag låg lite för nära och borde svänga åt höger för att inte riskera krock vid broach.

Känslan att ta det lugnt i var inte funktionell. Det är bra för att dämpa adrenalinpåslaget, men det får inte bli passivitet i paddeln. Jag hade gjort en korrekt reflektion, liggandes på min ski. Jag måste vara mer bestämd med paddeln och använda paddeln hela tiden. “- Det är ju helt grundläggande att inte bli passiv med paddeln”. Ja, det är en styrka jag har att behålla mitt lugn och vara skapligt fokuserad, men det får inte innebära passivitet i paddlingen. Där är min utmaning framöver. Jag kan till och med minnas att jag lyfte upp paddeln i luften en gång. “Shit – vad grundläggande det är”, men vid stress går vi tillbaka till de tankar och rörelsemönster som ligger närmast – inte nödvändigtvis det mest funktionella. Därför krävs mycket träning, och mycket tid i vågor.

Jag var omedveten om att försiktigheten i kroppen och passiviteten i paddeln hade tagit greppet om mig i samband med vurpan. En effekt av adrenalinpåslag. På sommaren när jag paddlar varje dag är det lätt att komma i rätt mode, och detdär håller i sig en bra bit in på hösten, så länge vattnet är skapligt varmt. Det händer någonting med mig när vintermunderingen tas på och det iskalla vattnet sipprar in i skorna vid ilägget. Känslan att behöva ta det försiktigt smyger liksom in i hela kroppen. När jag får den känslan måste jag vara mycket uppmärksam så att jag inte blir passiv i paddlingen. Ja, vara beredd att vända – ta bilen tillbaka, eller ändra min plan.

Surfskiträning inför säsongen 2020. Coach Freud kör intervallträning.

Att vara flera

Nej, jag hade inte paddlat ut själv. Det är alltid något – en insikt som fanns även innan turen. Jag paddlade med tre av de personer som jag hade valt om jag fått välja fritt. Personer som jag litar på där ute på havet.

Vår gemensamma lärdom var att inte överskatta betydelsen av att vara flera. Det är inte säkert att alla kan vända om för att hjälpa. Även på kort avstånd ser man inte varandra om man är i olika vågdalar. Risken att krocka när man broachar gör att man måste hålla så stort avstånd att man ändå inte ser varandra hela tiden. Det går helt enkelt inte att hålla kolla på varandra när det blåser stormbyar. Det är inte säkert att vinden och vågorna faktiskt medger en räddningsmanöver utan stora skador på laminat. Att paddla mot vinden är tungt, det går mycket långsamt. Var och en måste klara sig själv. Det är ett absolut krav.

Min lärdom är att betydelsen av sällskap och vänner på plats där ute i vågorna kanske mer handlar om att bara finnas där. För att tänka klart och komma på rätt spår mentalt. Först rätt fokus, sedan rätt sinnesstämning. Då kommer även rätt känsloläge. Lugn och stabil kompis var en hjälp för mig denna gången. En uppstressad och ostabil kompis hade kanske till och med varit sämre än att vara själv.

Att kunna vända

Kan jag inte vända – då är det ett tecken på att jag är nära gränsen för att inte fixa förhållandena. Handlingsalternativen minskar och det gäller att verkligen ha en komplett kartläggning av situationen. Jag tror att jag hade klarat en vändning, men vändcirkeln hade blivit stor, och därför hade jag inte kunnat behålla kontakten med en kompis som vurpat om det hade varit aktuellt.

Träna Reentry

I bilen diskuterade Trent och jag reentry. Den måste så klart sitta klockrent och alla detaljer är viktiga i hård vind. I mindre vind kan reentry vara lite smått felaktig eller anpassad för att gå snabbare. I mitt fall är det när jag sitter med benen åt sidan och börjar paddla som är mest kritisk. Då måste jag ta ett rejält paddeltag för att få över ett ben till andra sidan om skin. Då kommer jag till ett stabilt läge. Träna på detdär paddeltaget. Jag brukar nöja mig med att bara ta in ena benet i skin, och sedan det andra, utan att sitta gränsle med en fot i vattnet på varje sida. Detdär är nog en sak jag lärt in när jag övat snabb-reentry. Då missar jag ett stabilt läge som hade gjort mig säkrare där ute i stormbyarna. When in doubts – Legs out.

Mina bedömningar

Vintern innebär att jag mestadels åker skidor. Paddlar inte så mycket. Jag paddlade inte snabba kajaker när jag var ungdom, inga kajaker alls. Paddeltekniken sitter därför inte ingraverad i bakhuvudet. Det är inte som min skidteknik, den sitter ganska perfekt redan efter några minuter, första passet på hösten. 

Paddla hela tiden, ganska bestämda tag. Det låter så självklart, men efter flera månader med mest skidåkning så kommer paddlingen inte naturligt på samma sätt som under sommaren och semestern när jag paddlar nästan varje dag. Paddling i mindre vågor med min K1 hemma på sjön gör att jag håller paddlingen mer disciplinerad även i surfskin. Jag har inte paddlat K1 sedan oktober eller november. Det är länge.

Därför ska jag inte paddla i svårighetsgrad 4 under vinter. Ser förhållandena ut att kunna bli så stora, då tar jag en alternativ tur eller är chaufför åt kompisarna. Jag tar nu fram K1an för säsongen och är grymt taggad att jobba upp vågpaddlingen igen, för kommande säsong.

Drivet att paddla när det blåser

Vi är olika. Vissa gillar havet bara när det är en stor spegel. Andra gillar vågor. Vi är många som gillar mångsidigheten i surfski. 

Många vill inte under några omständigheter paddla när det känns det minsta osäkert. Själv gillar jag att tänja gränser. Övervinna mig själv och känna att jag behärskar allt svårare moment i den sport jag håller på med. Det tar sig olika uttryck. Följa ett skidspår långt uppe på berget och hoppas att det leder till en brant och smal ränna. Cykla fixie till jobbet med snabba backar och stadstrafik. Åka längdskidor eller rullskidor i 95-100 km/h. Paddla i vindbyar på 30m/s. Många av mina vänner säger att jag är tokig. Andra kompisar saknar de spärrar som jag ändå har. Till exempel så hoppar jag inte på skidor eller cykel. För mig handlar det om att leva livet, men ändå inte utsätta sig för stor och påtaglig fara. Ja, definitionerna och drivkraften kan ifrågasättas, men några av oss har drivet att paddla i hård vind. Jag tror inte att det kan inte förklaras på ett logiskt sätt.

I vår sport samsas många olika personligheter.
Jag ser som vanligt paralleller till skidåkning.
Ibland håller vi på med motsvarigheten till motionslopp i längd på platt hängmyr, ibland är det motsvarigheten till skimo (skidalpinism) och ibland är det motsvarigheten till extrem-skidåkning på berg som normalt bara klättras. Både skimo och extremskidåkning dras med ständig kritik. Längdåkare som tävlar i skimo skickar ofta skarp kritik till organisatörer. Extremskidåkare drivs av ”first line”. Filmen som publiceras är deras resultatlista. Jag är både längdåkare och utförsåkare och ser olika personligheter som dras till de olika skidgrenarna. I vår sport, surfski, samsas vi i samma gren. Vi får nog acceptera att det finns olika drivkrafter inom samma gren.

En släng av grandois självbild

Vårt säkerhetsarbete bygger på var och ens realistiska självbild. Psykologerna på mitt jobb framhäver att de som har en mycket realistisk självbild ofta lider av depression eller olika ångest-drivna symptom. Blir lätt ”lite vresig” som vi Skaraborgare säger. Eftersom surfski-paddlare oftast är glada, kan vi därför förvänta oss en viss överrepresentation av individer med en släng av grandios självbild. Vi kan därför förvänta oss fler som övervärderar sin förmåga framöver, inte bara jag. Föreslår därför grupp-behandling. Vi samlas regelbundet och skryter för varandra om hur duktiga vi är.

Självporträtt.

Jag hade behövt sådan gruppbehandling. Hade all information om min egen förmåga och risk att inte fungera fullt ut i vinterstorm. Nu när självbilden är mer realistisk så är min psykolog-kollegas ”överenkoppkaffediagnos” att jag kommer vara lätt depressiv, ångestdriven och vresig resten av säsongen. Tjoho…..

Mina lärdomar summerade:

  • Uppdatera och träna reentry.
  • Blås i visselpipan istället för att ropa. Rop kan betyda jippie eller hjälp – svårt att urskilja där ute.
  • Behöver en stabilare ski för att vara snabb i svårighetsgrad 4. 
  • Stabilare ski när jag är ensam ute.
  • Vara mer uppmärksam på det mentala tillståndet, känsloläget.
  • Större säkerhetsmarginal på vintern eftersom det mentala tillståndet riskerar att spela mig ett spratt. I klartext att strunta i hårdvind-turer, svårighetsgrad 4 på vintern.
  • Handremmen för paddeln ska jag ha på höger hand. Annars blir paddeln ivägen när jag ska sätta mig i skin.
  • Detdär med självinsikt är inte alltid helt okomplicerat. Det kräver att ha ett ständigt ifrågasättande av den egna förmågan eftersom det också finns någonting där som driver mig att komma ut i svåra vågor.
  • Överskatta inte möjligheterna att hjälpa en kompis.