• Bloggen
  • What’s in your Ikea bag?

    So I’m out in crazy waves in Sweden throughout the whole year. Nowdays we rarely have snow, the temperatures are around 5-10 degrees Celsius for half the year. I used to hate Gothenburg because it was dark, rainy, windy and 5-10 degrees UNTIL I found Surfski. Now this west coast weather experience is inverted! Bad is good. Fabulous weather for Surfskiing, I’m happy looking out into this crazy weather when everyone is dreaming of warm, calm sunny days. Anyway, I’m out with my surfski friends having a ball in what appears to be cold weather to some people (now, remember I am from -30 deg Canada so I am 40 degrees warmer over here!). So here we have it – what do you wear to stay warm in 5 degrees in the air and water?

    Implicitly essential Ikea bag

    I present to you MY ikea bag contents. It struck me that my bag contents are the product of lots of trial and error on clothing and of course, its just my personal preferences, but I figured I can share my thoughts in case someone is listening and wants to get out there with better clothing on, or even make better clothing so they can be as happy and toasty WARM as me. 

    No I don’t wear all this stuff at the same time.

    I was inspired by the internet firetruck content pictures so here’s my surfski variant of it. You share yours. I am proud of the contents because I love them, they keep me warm. 

    My philosophy is layers. Layers to choose according with conditions. My fundamental decision is to stay away from dry suits, I’m firm on this. I feel like a tank in neoprene. I don’t worry about holes out there or when opening the neck of the drysuit just a little bit, etc. I KNOW I have enough clothes on. The trick with neoprene in winter is to get it soft enough so it doesn’t restrict rotation. Yeah, I love Camaro 2mm neoprene layers because they are soft but they tend to disintegrate (holes) faster because they are soft, so that the layers don’t restrict even though there’s enough layers. I find that the windproof stuff on the outside really is warm too. That’s it, soft layers of neoprene under and windproof on the top.

    1. Changing room. Towel thing. I’ve seen better that have wind proofing but I know I can wash this lots. 
    2. Long John (Camaro 2mm). This one is good to prevent cold water going into your ass region between the shirt and pants. I tried a full suit once but everyone has different body sizes it didn’t fit.
    3. Pants (Camaro 2mm). Almost every single time I wear at least these, even in the Swedish summers 🙂
    4. Pants (Hiko Lars). They look kinda cool, have fleece on inside and some windproof stuff outside. They go as outer layer.
    5. Shirt (Camaro 2mm). So non-restrictive and toasty warm
    6. Socks (Camaro 2mm). My feet have their own story. I have frozen my toes for 11 years, tried everything, but now I got it. Put these under the diving boots (boots have to be big enough).
    7. Diving Boots (6mm). Diving boots because I need the rubber underneath as I was getting holes from all the rocks etc.
    8. Jacket (Camaro 2mm). Neoprene on core only, the arms are just windproof. Its great but the zipper sucks, always difficult to do up the zipper.
    9. Bright wind stopper. Got it in a surf shop in Fish Hook. Fab look. We love the color, easier to find people in waves, you know. Get bright outer layers.
    10. Vest wind stopper. Got it at Peter Coles Orca shop. I’m amazed at how warm it is, versatile. No restriction at all.
    11. Shirt for summer paddling. 
    12. Apparently I can’t count so no number 12
    13. Hiko beanie. Same as the Hiko Lars pants with fleece inside. I know I look beautiful in it 🙂 It is warm but unfortunately totally wrong because its black. I once found a surfskiier that had lost her surfski ONLY because she was wearing a bright headdress. Think of it, if you are in the water the only thing you can see from a distance is what you have on your head. I haven’t found a bright warm hat yet though (like 14 but warm). I want a warm cap over the ears with a visor on it in orange.
    14. Now that’s a cap. Got it from Boyan in Tarifa. But it isn’t warm enough. I need a bright Hiko cap or something. 
    15. Mocke PFD. Love it. Never stinks, keeps the color, big pockets. Flaps bang me in the face a bit too often though, they tend to pop out, should be adjusted backwards instead.
    16. Fast Find – my “helicopter button”. I push it and the helicopter finds me was the sales point. I have never tried it and have heard a bit about it that it only works above water and is a bit fickle and I have to keep testing it an all that. I doubt it is to be relied on, actually, I don’t want to rely only on it in any case.
    17. Paddle leash. Amazing invention 3D printed by Magnus Sivenbrant. Goes between left hand and the paddle, doesn’t get in the way. Rubber-ish cord. Amazingly simple.
    18. Phone bag. I find having a bit of air inside it makes the touch screen work. 
    19. Webtracker. On my phone I turn on the webtracker app. I pay 400kr a year for it strangely, but it is simple, I just turn it on once I get the whole thing set up. Everyone can see where I am and where I have been. That means the trail I leave helps anyone find me. We use it in our Swedish competitions. Mine works well but at our competitions we spend a lot of time chasing people to get their web trackers working and in the end there are still a few who don’t get it working properly (lots of reasons but mostly because people don’t respect their responsibility to get it working). It really really sucks to be looking for someone who doesn’t have their webtracker on.
    20. Land-mittens (Palm). I use bare hands in pogies and am always warm on the sea like that. However, on land I use these when carrying etc because the hands are the first to freeze.
    21. Pogies. Thick Neoprene pogies. Amazing things when you think about it. I’m always warm in them.
    22. Water bottle. I drink water before I go out. Rarely on the ocean.

    Missing stuff: 

    • Whistle. I had one but I don’t know where It went. Need to get a whistle.
    • Energy food. I ate my gel on Sunday. I love the Gu gels we found in south africa. I hate Vitargo. I always have some gels for whenever. I got some home made energy cookies for mountain biking which are AMAZING. So I envision the best thing would be to have a gooey home-made porridge that tastes like a peanut butter and chocolate cookie, in a tube or bag. Just keep them in the freezer and squirt that in the mouth out there, that would be heaven.
    • Foot pogie. I have a dream. A foot pogie. I’m experimenting, will update with news in the future.

    Bonus pic:

    • Hanger in my shower. Nice set up if I say so myself.

    Hope that was interesting for the internet and surfski lurkers (I know you are there, just get some good clothes and get out and start falling off your surfski!). As I said, this is the product of my trials and tribulations over 10 years, hopefully it inspires better clothing (both worn by surfskiers and made for surfskiers), some good discussions, and more tanks flopping around on waves safely.

    Trent Victor

  • Bloggen
  • Fixade inte Reentry – Detdär med att inse sin begränsning

    Nej. Jag kom inte upp på egen hand.

    Jag kom inte upp.

    Det är inte bara att skaka av sig.
    Jag borde inte varit där ute.
    Det är så enkelt.
    Gränsen passerad.

    Storm-lika förhållanden och 6 grader i vattnet.
    Var går gränsen egentligen?
    För mig blev det tydligt i stormbyarna på Älgöfjorden i torsdags, “Nordic Konditions”. Kolla in Emmas rapport.

    Tre grundläggande frågor:

    -Sitter reentry tillräckligt bra i den ski du valt för idag?
    -Paddlar jag tillräckligt mycket i vågor?
    -Sitter jag tillräckligt stabilt i skin jag valt idag för att kunna trycka fullt i paddeln när det är stort?
    Nej, Nej, Nej.

    Dags att ta en titt på SKFs checklista för surfski. Vårt system för säkerhet bygger på självinsikt. Vi behöver också använda skalan för svårighetsnivå mer och därför hänvisar jag till de nivåerna i texten. Javisst, följ länken direkt och skumma igenom dokumentet innan du läser vidare.

    Här är min egen, personliga reflektion av turen och Surfski-livet i 29 m/s.

    När min utveckling inte går lika fort längre

    Jag har varit på en (för mig) brant utvecklingskurva ända sedan jag började paddla för ca 6-7 år sedan. Jag har paddlat surfski lite mer än 4 säsonger och hela tiden blivit snabbare, stabilare och mer insatt. Först var jag längst bak i gruppen. Några har sedan sett min rygg och andra har känt flåset i nacken. Jag har arrangerat mitt eget Naven Surfski Meet, med överväganden och bedömningar om banor och vågor för en större grupp. Dessutom börjat hjälpa andra som är på väg ut i vågor. Jag har gjort räddningsinsatser och varit redaktör i framtagandet av förbundets säkerhets-dokument för surfski. Jag driver att det är självinsikt som är grunden i vårt säkerhetsarbete – att det är individen själv som ska ta besluten om var och när man ska paddla.
    – Men, jag är INTE smartare än en femteklassare.

    Vindobservation medan vi surraade på våra skis vid Lökeberg efter att ha hämtat bilarna vid start.

    Men jag har ju alltid fixat det…..

    Ja vad sjutton… <frustration>. Jag har ju alltid fixat det tidigare. Visst, med lite balansering, men ändå ”bara” ett eller möjligen två misslyckade reentry-försök.
    – Ja, förutom dendär gången på Julafton för några år sedan när Johan paddlade ut och mötte mig på Sydkusten.
    – Ja, även första turen förra året på Älgöfjorden var jag inte direkt klockren i reentry. 

    Hoppsan – ett mönster – vinterpaddling. Var även ute med Emma runt Hållsunds ganska sent i höstas och kände inte igen mig själv där och då. När jag tänker efter lite, så har jag ganska ofta varit ganska tydligt ur form på vintern. Kanske egentligen inte fysiskt ur form. Snarare mentalt ur form – när jag vet att det är kallt vatten. Dagen efter kan jag ha kört fort i skidspåret – typ.

    Jag har inte haft några tvivel senaste året att jag klarar reentry. Exempelvis 18 m/s i medelvind och runt 20 i byarna på Vänern är ju nästan lika svårt, i vart fall lika branta vågor – men det har varit på sommaren…. Plopp upp ur vattnet och pang iväg. Detta var ändå totalt sett annorlunda. Skillnaden mellan vindbyar på 20 eller 30 m/s är stor, även om medelvinden inte skiljde så mycket. Vågtopparna blåste bort och paddeln blev lite svår att styra – lätt att isättet blev lite snett. Inramningen påverkade mig.

    Ökande Vind

    Det var mer vind och vågor än vad vi hade räknat med. Innan vi paddlade ut såg vi på ViVa medelvind kring 18 ute vid Hamneskär (Ja, Pater Noster alltså). Det har jag paddlat förut och var helt ok med i fjorden. Men, det jag inte tänkte på var att det var ökande vind, och jag visste inte att byvinden var så kraftig. Även riktningen måste ha varit rätt, så att vågor kom in i fjorden.















    Självklart såg vi fram emot dedär vågorna.

    Trycket i vågorna. Jag broachade ganska många gånger (alltså när aktern trycks i sidled, så att skin vrids 90 grader från dw-kursen). Då flyger man ofta fram i hög hastighet – åt fel håll, eller brottas med en brytande vågtopp som kittlar i armhålan. Jag har inte haft så stor risk att broacha förut.


    Såhär hade vi det där ute. 🙂

    Lipton ute och paddlar på fjorden

    Det som hände var att jag broachade ganska långt ute. Låg på vågen efter Trent och satsade på att glida upp jämsides. En våg som kom lite mer från söder fångade aktern bakifrån till en högergir. När farten var som störst dök jag med näsan rakt ner i vattnet, rakt fram, medan vågen tryckte skin kraftigt åt höger. Dundervurpa. Överrumplad. Vågen var lätt att fånga – ändå så stort tryck och en kraftig broach. Ja, jag har broachat så hårt tidigare, på stora, höga vågor, men då har det krävts att man surfat in på vågen med ganska hög fart. Detta var en våg jag fångade med bara några paddeltag.

    “Synd att jag missade Trents våg” tänkte jag – “bara att göra reentry”. Kom upp på skin snabbt och ropade på Trent, fortfarande nära honom. Borde ha blåst i visselpipan istället. Det var dedär ropen som Emma hörde. Jag hörde min egen röst och tänkte att detdär lät osäkrare än vad jag kände mig. Klart tecken på större osäkerhet än vad jag erkände för mig själv där och då. Satte mig på sidan och började paddla för att komma över med benen in i sittbrunnen – då välte jag igen av en vindpust eller våg. Ja, jag satt lite ostadigt med båda fötterna nästan rakt ut åt sidan. Satt där och balanserade – Ja, det är fel, man ska inte sitta och balansera. Föll ner i vattnet igen, på läsida, höll fast i skin och gick därför direkt upp med huvudet i sittbrunnen för att vända skin så att jag har vinden i nacken. Detta fungerade riktigt bra, som jag övat på. Nästa gång fick jag i en en av fötterna mot fotstödet innan jag åter vurpade. Gjorde nog fyra försök. Kom upp på skin för femte gången, liggande på mage spanade jag efter om någon hade vänt, jag låg sist av fyra innan vurpan. Först såg jag ingen, men sedan såg jag en rosa nos och en gul Golvek-mössa. Emma kan man lita på. Skönt att någon var med, det lugnade mig. Tänkte att då kan jag åtminstone få hjälp att larma om det behövs. Emma hade lånat en komradio av mig.

    Övervägde situationen. För första gången kom tanken att jag kanske inte kommer upp själv. En ny tanke i mitt medvetna medvetande. Alla som kan något om dynamisk psykologi förstår att detdär redan hade gnagt innombords en stund, omedvetet. Tanken skrämde mig. Gjorde flera misslyckade reentrys medan Emma väntade på lite avstånd. Nu trillade jag mer handlöst och det ryckte hårdare i leashen pga de brytande vågorna. Det inövade sättet att ramla i och direkt greppa efter skin fungerade inte. Kunde ändå med benet släppa efter lite så att trycket i leashen minskade betydligt i vågorna. Jag trillade innan jag hade fått stabilitet varje gång. En gånge välte jag eftersom handremmen strulade. Jag ska ha handremmen på höger hand – inte vänster som jag hade. Tog av handremmen och försökte igen. Inga problem att komma upp på skin, inga problem att sätta mig på sidan, men väl där, sittande snett i skin, med brytande vågor och hårda vindbyar – var jag för rank. Jag var rank från att jag väde rumpan ner i sitsen, ända tills båda fötterna satt fast på fotstödet, en ganska lång stund. Jag hann även tänka att “vattnet är inte så kallt ändå”. Precis då insåg jag att medvetenheten eller snarare under-medvetenheten om kallt vatten gjorde mig försiktig i mina rörelser. Såhär i efterhand kan jag blunda och komma tillbaka i dendär känslan – att ”det gäller att ta det försiktigt”. Återkommer till de längre ner, det är en viktig lärdom.

    Ligger på mage över sittbrunnen och funderar över meningen med livet och att paddla utan att be om ursäkt.

    SanFranRescue

    Jag resonerade lite med mig själv, liggande på mage tvärs över sittbrunnen. Jag visste nu vad jag ska göra – fokusera mer på paddlingen när jag väl sitter upp – nu var jag ganska säker på att jag kommer klara det. Övervägde om jag skulle vila på min egen ski och kanske till och med trycka i mig en gel i förebyggande syfte, eller ropa på Emma. Konstaterade att jag var helt säker på att Emma skulle kunna komma upp bredvid mig. Det innebär störst stabilitet, bäst vila och minst risk. Så jag ropade på Emma. Hon tvekade någon sekund, men kom sedan mot mig och hon nådde min paddel så att hon kunde få över sin fot i min sittbrunn. Jag strulade lite, bl.a tappade jag paddeln och var tvungen att simma ut för att hämta den. Jag var så tacksam att Emma hade kommit. Hon tänkte inte i första hand på sin kolfiber-älskling och egen säkerhet, utan på mig. Tänkte tillbaka lite där medan jag satt och vilade. Fokuserade på andning för att bli mer avspänd i kroppen och det lyckades jag riktigt bra med. Jag ska vara lugn och fokuserad på paddlingen.

    När Emma hade fått oss på rätt kurs kände jag mig redo. Jag visste varför jag hade missat reentryn och jag visste hur jag ska sätta mig själv i rätt sinnesstämning igen. Jag släppte för att paddla iväg, men Emma vågade nog inte riktigt lita på att jag skulle fixa det, för hon höll fortfarande ihop oss. Så jag välte igen. Hann se hur Emma satt snett i sitsen och jobbade intensivt med paddeln för att komma tillbaka i rätt balans igen, men hon grejade det.

    Äntligen

    Bara att göra. Upp och hoppa. Med mer fokus på paddeln och mindre på att balansera så var det inga större svårigheter att göra reentry och komma i balans igen. Bara att peka nosen mot Lökeberg och hitta en rytm. Jag var varm, bara lite trött, faktiskt inte särskilt trött, men mest av allt var jag inte i harmoni med mig själv, ganska omtumlad och ur balans av insikten att jag var på fel plats vid fel tillfälle. Tog det mycket lugnt en bra stund innan jag åter började plocka lite vågor. Men, dendär försiktigheten stannade kvar i mig. Väl igång igen reagerade jag inte tillräckligt snabbt och var inte särskilt förutseende, så jag broachade flera gånger. En gång broachade jag framför Emma. Om hon hade fångat vågen framför sig, så hade hon kört rakt in i min ski. Det påminde mig om maj förra året när jag körde in i en kompis på precis det sättet. Efter en stund länkade jag vågor och fick faktiskt många riktigt bra runs. Dem kommer jag minnas. Jag började komma tillbaka till något som mer liknade normalläge igen. Men – turen var inte längre som när jag låg på våg med Trent.

    För rank ski

    Jag har paddlat Zest i två säsonger – det är en fantastisk surfmaskin. Lätt att fånga våg, liksom limmar sig fast i vågen, och när jag vill – då släpper den fint iväg framåt, mot nästa våg – länkning alltså. Vid länkning flyter den fint, högt upp i vattnet, även i situationer där jag uppfattar att andra skis borrar ner sig lite. Bärigheten innebär att jag ofta kan länka lite aggressivare än med andra skis. Dessutom kan jag ligga lite högre, uppe på en vågkam utan att sjunka genom vågtoppen, för att sedan tippa ner i nästa vågdal. Det blir mycket frestande att paddla hårt för att chansa sig vidare till nästa nerförsbacke. Jag har använt detdär några gånger för att chansa mig förbi en kompis, att skaffa ett psykologiskt övertag genom att komma snabbt bakifrån eller för att pressa mig förbi nära en mållinje. Visst har den taktiken både lyckats och misslyckats.

    För mig är karaktären att den är något topprank, och har en mycket trygg slutstabilitet. Slutstabiliten gör mig snabbare i Zest än en elitski, låt oss säga att brytpunkten för det ligger i svårighetsgrad 2, jag blir snabbare i Zest ungefär när gullesurf övergår till korsande 80cm-vågor. Zest är ganska optimal för mig i svårighetsgrad 2-3. I svårighetsgrad 4 behöver jag sitta stabilare än vad jag gör i Zest, för att vara lite snabbare och hela, hela tiden kunna trycka allt jag har med paddeln i alla vågor. Alttså i svårighetsgrad 4 har jag inga större problem i Zest, men skulle vara snabbare i en ski utan dendär topprankheten. Kort sagt; i de vågor vi oftast surfar och länkar är jag snabbare och bättre i Zest än andra båtar jag provat. Men jag behöver också en stabilare ski.

    På väg över en vågtopp, ner i nästa vågdal. En av många positioner där min ski är bäst.

    Bra Kläder

    Jag låg i vattnet en bra stund. Blev inte ens det minsta kall. Min klädpolicy fungerar. Hade kunnat simma ganska länge. I “påtagningsordning” har jag på mig: Long-John 3 mm, Neoprensockar 2mm av orienterar-modell 1991 (Insprungna och sköna), Hiko Lars byxor, Neoprenskor 5mm, Långärmad neoprentröja 2 mm, Paddeljacka, Neoprenhandskar 3mm, Neoprenmössa, Vindpoogies på paddeln. 

    Psykologisk Reaktion

    Jag reagerade med att lyfta paddeln och bli mer försiktig när jag hade ramlat. Balanserade mer och paddlade mindre. Jag kunde även känna detdär på vägen ut i sidvinden, men sog ner känslorna och fokuserade på paddlingen – det gick ganska instinktivt. Ja, det går att hantera dedär känslorna, och paddelföringen blev bättre, men jag var fortfarande något spänd i kroppen så länge det var sidvind. Med hjälp av andningsfokus kunde jag delvis få kroppen mer avslappnad i sidvinden, men inte helt. Sedan när jag kom in på våg bakom Trent kunde jag attackera mer en liten stund. Kände att kroppen svarade och jag kände mig rörligare, piggare, säker, glad. Låg två eller tre vågor bakom och var plötsligt bara en våg bakom. Hann tänka att jag låg lite för nära och borde svänga åt höger för att inte riskera krock vid broach.

    Känslan att ta det lugnt i var inte funktionell. Det är bra för att dämpa adrenalinpåslaget, men det får inte bli passivitet i paddeln. Jag hade gjort en korrekt reflektion, liggandes på min ski. Jag måste vara mer bestämd med paddeln och använda paddeln hela tiden. “- Det är ju helt grundläggande att inte bli passiv med paddeln”. Ja, det är en styrka jag har att behålla mitt lugn och vara skapligt fokuserad, men det får inte innebära passivitet i paddlingen. Där är min utmaning framöver. Jag kan till och med minnas att jag lyfte upp paddeln i luften en gång. “Shit – vad grundläggande det är”, men vid stress går vi tillbaka till de tankar och rörelsemönster som ligger närmast – inte nödvändigtvis det mest funktionella. Därför krävs mycket träning, och mycket tid i vågor.

    Jag var omedveten om att försiktigheten i kroppen och passiviteten i paddeln hade tagit greppet om mig i samband med vurpan. En effekt av adrenalinpåslag. På sommaren när jag paddlar varje dag är det lätt att komma i rätt mode, och detdär håller i sig en bra bit in på hösten, så länge vattnet är skapligt varmt. Det händer någonting med mig när vintermunderingen tas på och det iskalla vattnet sipprar in i skorna vid ilägget. Känslan att behöva ta det försiktigt smyger liksom in i hela kroppen. När jag får den känslan måste jag vara mycket uppmärksam så att jag inte blir passiv i paddlingen. Ja, vara beredd att vända – ta bilen tillbaka, eller ändra min plan.

    Surfskiträning inför säsongen 2020. Coach Freud kör intervallträning.

    Att vara flera

    Nej, jag hade inte paddlat ut själv. Det är alltid något – en insikt som fanns även innan turen. Jag paddlade med tre av de personer som jag hade valt om jag fått välja fritt. Personer som jag litar på där ute på havet.

    Vår gemensamma lärdom var att inte överskatta betydelsen av att vara flera. Det är inte säkert att alla kan vända om för att hjälpa. Även på kort avstånd ser man inte varandra om man är i olika vågdalar. Risken att krocka när man broachar gör att man måste hålla så stort avstånd att man ändå inte ser varandra hela tiden. Det går helt enkelt inte att hålla kolla på varandra när det blåser stormbyar. Det är inte säkert att vinden och vågorna faktiskt medger en räddningsmanöver utan stora skador på laminat. Att paddla mot vinden är tungt, det går mycket långsamt. Var och en måste klara sig själv. Det är ett absolut krav.

    Min lärdom är att betydelsen av sällskap och vänner på plats där ute i vågorna kanske mer handlar om att bara finnas där. För att tänka klart och komma på rätt spår mentalt. Först rätt fokus, sedan rätt sinnesstämning. Då kommer även rätt känsloläge. Lugn och stabil kompis var en hjälp för mig denna gången. En uppstressad och ostabil kompis hade kanske till och med varit sämre än att vara själv.

    Att kunna vända

    Kan jag inte vända – då är det ett tecken på att jag är nära gränsen för att inte fixa förhållandena. Handlingsalternativen minskar och det gäller att verkligen ha en komplett kartläggning av situationen. Jag tror att jag hade klarat en vändning, men vändcirkeln hade blivit stor, och därför hade jag inte kunnat behålla kontakten med en kompis som vurpat om det hade varit aktuellt.

    Träna Reentry

    I bilen diskuterade Trent och jag reentry. Den måste så klart sitta klockrent och alla detaljer är viktiga i hård vind. I mindre vind kan reentry vara lite smått felaktig eller anpassad för att gå snabbare. I mitt fall är det när jag sitter med benen åt sidan och börjar paddla som är mest kritisk. Då måste jag ta ett rejält paddeltag för att få över ett ben till andra sidan om skin. Då kommer jag till ett stabilt läge. Träna på detdär paddeltaget. Jag brukar nöja mig med att bara ta in ena benet i skin, och sedan det andra, utan att sitta gränsle med en fot i vattnet på varje sida. Detdär är nog en sak jag lärt in när jag övat snabb-reentry. Då missar jag ett stabilt läge som hade gjort mig säkrare där ute i stormbyarna. When in doubts – Legs out.

    Mina bedömningar

    Vintern innebär att jag mestadels åker skidor. Paddlar inte så mycket. Jag paddlade inte snabba kajaker när jag var ungdom, inga kajaker alls. Paddeltekniken sitter därför inte ingraverad i bakhuvudet. Det är inte som min skidteknik, den sitter ganska perfekt redan efter några minuter, första passet på hösten. 

    Paddla hela tiden, ganska bestämda tag. Det låter så självklart, men efter flera månader med mest skidåkning så kommer paddlingen inte naturligt på samma sätt som under sommaren och semestern när jag paddlar nästan varje dag. Paddling i mindre vågor med min K1 hemma på sjön gör att jag håller paddlingen mer disciplinerad även i surfskin. Jag har inte paddlat K1 sedan oktober eller november. Det är länge.

    Därför ska jag inte paddla i svårighetsgrad 4 under vinter. Ser förhållandena ut att kunna bli så stora, då tar jag en alternativ tur eller är chaufför åt kompisarna. Jag tar nu fram K1an för säsongen och är grymt taggad att jobba upp vågpaddlingen igen, för kommande säsong.

    Drivet att paddla när det blåser

    Vi är olika. Vissa gillar havet bara när det är en stor spegel. Andra gillar vågor. Vi är många som gillar mångsidigheten i surfski. 

    Många vill inte under några omständigheter paddla när det känns det minsta osäkert. Själv gillar jag att tänja gränser. Övervinna mig själv och känna att jag behärskar allt svårare moment i den sport jag håller på med. Det tar sig olika uttryck. Följa ett skidspår långt uppe på berget och hoppas att det leder till en brant och smal ränna. Cykla fixie till jobbet med snabba backar och stadstrafik. Åka längdskidor eller rullskidor i 95-100 km/h. Paddla i vindbyar på 30m/s. Många av mina vänner säger att jag är tokig. Andra kompisar saknar de spärrar som jag ändå har. Till exempel så hoppar jag inte på skidor eller cykel. För mig handlar det om att leva livet, men ändå inte utsätta sig för stor och påtaglig fara. Ja, definitionerna och drivkraften kan ifrågasättas, men några av oss har drivet att paddla i hård vind. Jag tror inte att det kan inte förklaras på ett logiskt sätt.

    I vår sport samsas många olika personligheter.
    Jag ser som vanligt paralleller till skidåkning.
    Ibland håller vi på med motsvarigheten till motionslopp i längd på platt hängmyr, ibland är det motsvarigheten till skimo (skidalpinism) och ibland är det motsvarigheten till extrem-skidåkning på berg som normalt bara klättras. Både skimo och extremskidåkning dras med ständig kritik. Längdåkare som tävlar i skimo skickar ofta skarp kritik till organisatörer. Extremskidåkare drivs av ”first line”. Filmen som publiceras är deras resultatlista. Jag är både längdåkare och utförsåkare och ser olika personligheter som dras till de olika skidgrenarna. I vår sport, surfski, samsas vi i samma gren. Vi får nog acceptera att det finns olika drivkrafter inom samma gren.

    En släng av grandois självbild

    Vårt säkerhetsarbete bygger på var och ens realistiska självbild. Psykologerna på mitt jobb framhäver att de som har en mycket realistisk självbild ofta lider av depression eller olika ångest-drivna symptom. Blir lätt ”lite vresig” som vi Skaraborgare säger. Eftersom surfski-paddlare oftast är glada, kan vi därför förvänta oss en viss överrepresentation av individer med en släng av grandios självbild. Vi kan därför förvänta oss fler som övervärderar sin förmåga framöver, inte bara jag. Föreslår därför grupp-behandling. Vi samlas regelbundet och skryter för varandra om hur duktiga vi är.

    Självporträtt.

    Jag hade behövt sådan gruppbehandling. Hade all information om min egen förmåga och risk att inte fungera fullt ut i vinterstorm. Nu när självbilden är mer realistisk så är min psykolog-kollegas ”överenkoppkaffediagnos” att jag kommer vara lätt depressiv, ångestdriven och vresig resten av säsongen. Tjoho…..

    Mina lärdomar summerade:

    • Uppdatera och träna reentry.
    • Blås i visselpipan istället för att ropa. Rop kan betyda jippie eller hjälp – svårt att urskilja där ute.
    • Behöver en stabilare ski för att vara snabb i svårighetsgrad 4. 
    • Stabilare ski när jag är ensam ute.
    • Vara mer uppmärksam på det mentala tillståndet, känsloläget.
    • Större säkerhetsmarginal på vintern eftersom det mentala tillståndet riskerar att spela mig ett spratt. I klartext att strunta i hårdvind-turer, svårighetsgrad 4 på vintern.
    • Handremmen för paddeln ska jag ha på höger hand. Annars blir paddeln ivägen när jag ska sätta mig i skin.
    • Detdär med självinsikt är inte alltid helt okomplicerat. Det kräver att ha ett ständigt ifrågasättande av den egna förmågan eftersom det också finns någonting där som driver mig att komma ut i svåra vågor.
    • Överskatta inte möjligheterna att hjälpa en kompis.
  • Bloggen
  • En go Vågryttarhelg

    Vågryttaren 2019 avgjordes förra helgen. Sol och en del vågor var det, även om många hade önskat sig lite större vågor. Lördagens race bjöd på snabba, men svårfångade dyningar i riktning mot målet. Tur att det fanns lite vindvågor att ta fart på. Söndagen bjöd på mer tekniskt utmanande vågor och åtminstone de längre fram i fältet kanade ner för ganska stora vågor på sina ställen.

    Många spurtstrider

    Vi har fått många glada tillrop – att vi har en trevlig tävlingshelg med bra banor och bra after-ski på lördagen. Recycled Youth stod för underhållningen och hitlåtarna nynnades vid söndagens registrering.

    Pontus lade ut ett fint resereportage på sin facebooksida, det tackar vi för. Här nedan kommer Pontus text och bilder. Vi blandar även med vår egen Kris fantastiska bilder.
    ————————————————————

    Lyxweekend med Vågryttaren

    Att tävla i surfski kan innebära mycket, tex att åka långt, sova i tält/i bilen/inackorderad hos någon snäll lokalbefolknin. Den här gången valde jag dock att locka med mig min fru och då var det hotell och lyxweekend som gällde. En härlig roadtripp ner till Göeborg och incheckning på hotell, finmiddag på krog, hotellfrukost och iväg till starten vid Ringhals.

    Jag kom fram och registrerade mig och fick nummerlappar att fästa på min Nelo 520XL. Alla gick runt med stora leenden på läpparna och fixade med sin utrustning och hälsade på långväga bekanta, diskuterade hur man skulle klä sig, är det några vindar?, Är det några vågor? Och sånt som hör en tävling till.

    Skepparmöte med genomgång av banan och start. Ut på vattnet och värma upp. Lite strul med var vi egentligen sagt att starten skulle gå men allt löser sig med flexibla arrangörer och hjälpsamma medtävlare som fixar. Spännande med start när alla drar iväg och sakta sprider ut sig. Ganska så lite medvind och små vågor men en del surf blev det allt. Själv är jag nöjd med början av loppet men på slutet somnade mina ben och jag tappade mer och mer. Nästa gång så har jag siktat in mig på några som jag minsann ska slå:) Det roliga med tävling är att man kan hitta några framför sig som man kan tävla emot tycker jag.

    Efter målgång så var det bara glada leenden överallt och flera som passade på att bada. Vi lastade våra skis på släp och blev skjutsade tillbaka till starten där härlig lunch med fika och prisutdelning tog vid. Sedan var det även efterfest men den stod jag över då jag åkte tillbaka och fortsatte med fördrink på takbar, arkitekturvandring och middag på restaurang följt av hotellfrukost och vandring i Botaniska trädgården medans damerna och herrarnas SS2 gick av stapeln men det får någon annan rapportera om.

    Jag bifogar några bilder och tackar Kristin Levemyr för de proffsiga bilderna som hon tog.

    Tips på hur man förebygger somnande ben emottages tacksamt i kommentarerna.

    Tack alla för en härlig helg.

    Pontus

    Bilden kan innehålla: himmel, hav, utomhus, vatten och natur
    Uppvärmning på vattnet med Ringhals i bakgrunden. Anton, Leif, Joel m.fl
    Bilden kan innehålla: 1 person, som ler, barn och utomhus

    Pontus hade en bra Lyxhelg. Glad vid målgång.
    Bilden kan innehålla: 2 personer, personer som står, personer som sitter, barn, himmel, shorts, utomhus, natur och vatten
    Skepparmöte vid Videbergs Hamn.
    Bilden kan innehålla: 1 person, står och utomhus
    Skepparmöte
    Bilden kan innehålla: en eller flera personer, personer som står, himmel, träd, barn, utomhus och natur
    Tommy, och Ivan kollar banan inför start på sjökortet.
    Axel mot mål.
    Anton säkrar tredjeplatsen mot internationellt motstånd
    Joel innan start
    Gött häng med god mat och fika efter racet, innan prisutdelningen.
    Jessica innan start.
    Anton är väl förberedd
    Uppvärmning vid startlinjen – den vita trekanten är del av en ”enslinje” som var startlinje.
    Aterra – Sponsor med bra Carbonology-skis
    Förberedelser innan start
    NK är bra skis!
    Säkerhetsbåten sätter upp små bojar för att markera ut banan.
    Elsa och Emma gör upp taktiken innan start.
    Segrarna i Damer SS2 gratuleras vid prisutdelningen.
    Våra vänner från Danmark, Peter, Flemming, Henning chillar med en kopp kaffe efter racet.
    Spurtstrid om segern på lördagen.
  • Bloggen
  • Öppet hav utanför fjorden? – Tänk till som fan!

    Vi är flera som flyttar våra gränser.
    Siven skrev ett inlägg om det förra året och det har funnits kvar i mitt bakhuvud sedan dess. Jag har tänkt – varför inte bara hålla sig till de säkra turerna? Men denna sommar har lockat med varmt vatten och när det väl har blåst, ja då har det blivit riktigt stora och bra vågor, och – shit vad roligt det är. Själv har jag verkligen flyttat gränser denna sommar. Inte till någon halvprofessionell nivå, långt ifrån, men ganska mycket om man jämför med min paddling för ett år sedan. Mitt trick för att bli stabilare och flytta gränser har varit att ofta paddla mycket vinglig K1 och jobba med paddeltekniken, gärna med lite småskvalpiga vågor och gärna långa pass.

    Lerkil – Killings
    Vi har kört dw på sträckan Lerkil till Killingsholmen några gånger, senast i söndags. Roade mig med att söka i fb-gruppen på “Lerkil” och kunde snabbt konstatera att sträckan körts åtminstone sedan 2011 och säkerligen tidigare än så. Själv har jag paddlat surfski i tre år men inte noterat sträckan förrän nu. Gissar att mindre grupper varit ute och paddlat, utan att ha snackat om det med alla. Nu verkar det vara fler som börjar uppskatta paddling i stora vågor, längre ut på det öppna havet. Då flyttar förfrågningarna om sträckan från enskilda telefonsamtal till det allmänna forumet, och då behövs mer allmänt kända referensramar kring svårighetsgraden. Hoppas kunna landa detta inlägg där.

    Markus på glid. Foto: Markus. Utan tillstånd från Markus.

    Ja, Lerkil-turen kräver något helt annat än en fjord. Prognosen i söndags var 12-14 i medelvind och 1,5 – 2 meter våghöjd. Det var troligen ganska korrekt prognos, även om jag är dålig på att bedöma det. Klart större och svårare än när jag paddlade sträckan första gången tillsammans med Teresia och Evy och om jag minns rätt, så var då prognosen cirka 10 i medelvind. Här kommer vågor från flera håll, vilket skapar möjligheter för fantastiska repor, men också svårigheter.

    Lerkil börjar med att vi paddlar cirka 4 km rakt ut i havet, med kraftig sidvind. Där ute har man inte någon direkt “landkänning”. Känslan att vara utlämnad är högst påtaglig och den påverkar även det starkaste psyke. Det är lite små-stökigt i början och sedan blir vågorna större ju längre ut man kommer. Det är lite drygt, men en fördel är att man kan få en föraning om ifall det blir för svårt när jag blir trött. En annan fördel är att man tränar upp stabilitet i sidvind. När fyren “Kungen” syns tydligt och känns ganska nära, då kommer det ibland sådanadär vågor som jag mest bara sett i olika youtube-klipp från Sydafrika. Då är det dags att peka nosen norrut och surfa med vågorna. Ja, perspektiven luras ofta och Markus film från söndagen visade inte alls bara sådana vågor, utan en hel del små fjösiga vågor. Vi satt där i sjöboden och undrade när och var han hade filmat dedär små vågorna. Var sjunde våg sägs ju vara lite större…… De största vågorna kom utifrån och sökte sig lite snett mot land långt framme vid horisonten. Vindvågorn har haft lite annan riktning, mer utåt, mot Valö och de är nyckeln till att fånga de större vågorna. Ja, ni förstår säkert vid dethär laget vad det är som lockar där ute, de Danska Sydafrika-vågorna…… Det är säkert något helt annat där nere i SA, men inne i mitt huvud – var jag i SA i söndags, och snälla – låt mig få vara där.

    Men – man kan ju paddla dendär sträckan närmare land, ju! Ja, visst går det. Problemet är bara att där kommer vi möta fenomenet att vågor söker sig in mot land, och det grundare vattnet kommer inte bjuda på Danska SA-vågorna. Man missar poängen och kan hellre paddla i fjorden istället.

    Stabilitet, känsla av trygghet och rätt ski
    Ja, rädsla kan vara en faktor att räkna med och en rädd paddlare är inte stabil. I kombination med kallt vatten vet jag att mitt psyke skulle göra mig stel, och rank, i vart fall om jag inte tar en betydligt stabilare ski än min egen. Det gäller att vara ärlig mot sig själv. Lerkil är helt enkelt en tur som jag bara kan göra i varmt vatten med min nuvarande ski. Med en stabilare stormbåt, kan jag ge mig ut något senare i höst, men inte när temperaturerna gör att det blir svårt att paddla sig varm om man legat i en stund. Val av ski är en mycket viktig del av säkerhetsbedömningen.

    Att orientera på öppet hav
    Vi förberedde oss väl. Kollade sjökortet tillsammans. Ut till fyren, sedan med vågorna, men sikta utanför Risö, den lär synas. Sedan kan vi kanske se några sjömärken och en kummel innan vi viker in till Killingsholmen. Men……… kustlinjen flyter ihop vilken ö är egentligen Risö? ”Där är två bullar – Dem siktar vi på, Shit vi ska ju utanför – Snesurfa”. Såhär i efterhand vet vi att det var Valö och Vrångö som vi siktade på…… Ja,det behövs hjälpmedel för orienteringen. Grovt förenklat består orientering av två olika komponenter, riktning och distans. Båda dessa blir mycket relativa begrepp där ute. För att hålla koll på distans har vi våra gps-klockor. Det hjälpte oss i söndags. För riktning finns minst två olika möjligheter. Kent-ove berättade om waypoints i klockan som bla jägarna använder ute i de stora skogarna – jag tycker att det verkar lite hi-tech och jag är skeptisk till knappar, men jag är förmodligen bara teknikfientlig. Jag tänker prova vanlig orienteringskompass. Den ska sitta på låret har jag lärt mig av dem som provat och ja, det ska fungerar även om kompassen inte ligger plant där. Kompassen behöver ha gradering om det ska fungera och kanske behöver vi uppdatera våra skepparmöten på tävlingarna, informera om kompasskurser uttryckt i grader.

    Inte så enkelt att orientera rätt här. Eller?

    Sträckans längd och din träningsbakgrund
    Sträckan från Lerkil är längre än de andra turerna vi paddlar. Bara för att man klarar av vågorna första halvan, innebär det inte att man är stabil efter två timmars hård paddling. Lerkil kräver därför både god stabilitet och att man är tillräckligt vältränad för lång distans. Då behövs en marginal att dessutom orka många re-entrys. Uthållighet, styrka och stabilitet blir begrepp som hänger ihop. Om du inte är tillräckligt tränad för att helt säkert vara pigg hela vägen – paddla hellre en annan sträcka.

    Din Wingman
    Vi måste vara mycket mer seriösa med att hålla ihop där ute på det öppna havet än vad jag tidigare upplevt att vi är inne i fjordarna. Där ute måste vi hålla koll på varandra i ögonvrån hela tiden. En kort stund i egen bubbla, så har man definitivt inte koll längre. Bara att glömma den egna rejs – och surf -bubblan. Det måste alltid vara glasklart att vi är två (eller tre) i en grupp.  Man håller koll på varandra – Hela tiden! Visualisera för dig själv att du är ute och paddlar mitt i en Sydafrikanskt youtubeklipp och din kompis tappar sin ski. Du skymtar bara land som en smal strimma vid horisonten. Det måste var och en av oss kunna hantera när vi är där ute på öppet hav. Det har hänt i Västkust Surfski och det går fort som en grisblink. Visualisera sedan dina fruktlösa försök att lokalisera din kompis. Tänk dig sedan att du har paddlat i din egen bubbla i 5 minuter innan du upptäcker att din kompis är borta. Vi behöver därför träna varje gång vi är ute. Träna på att hålla ett öga på varandra. När förhållandena är stora, räcker det med att vi är på olika sidor av samma våg så syns man inte. Därför underlättar det om man paddlar vid sidan av varandra, och definitivt inte på led, framför och bakom varandra. Ingen av oss har ju ögon i nacken, utan vi bör hela tiden vara i kompisens ögonvrå. Det tål att upprepas – man har koll på sin wingman. Båda har ansvar för att hålla sig synlig och spana efter kompisen! Varselkläder underlättar otroligt mycket där ute. Jämn-snabba paddlare i par är också att föredra eftersom frestelsen att ta dendär vågen troligen blir mycket stark.

    Kommunikation ute på havet
    Vi behöver kunna kommunicera ute på öppna havet. Att ropa fungerar inte om du vill att mottagaren ska uppfatta ett budskap, möjligen kan du påkalla uppmärksamhet. Det kan vara exempelvis att du behöver söka dig in mot land i förväg eller att vi behöver justera vår kurs. Skillnaden mellan dessa budskap kan lätt missförstås i det stora bruset. Knapptelefonerna fungerar halvbra. Kinatelefonerna kräver övning i menyerna bara för att ringa upp rätt kontakt. CAT-telefonen har ljudet mycket lågt inställt som standard och i rytande kuling hörs inte mycket. Med det i åtanke vill jag ta upp frågan att ha med VHF ute på öppet hav. De kostar cirka 1500 kr och med en sådan underlättas kommunikation mellan oss. Vi har även ytterligare en möjlighet att påkalla hjälp från sjöräddningen. Ja, jag vet att det finns andra manicker också, och jag uppmanar till dialog med förbundet om du har specifika kunskaper på området. Vi kommer prova vhf under kommande helg på Vänerns vågor.

    Eget ansvar och bedömning
    Jag gillar öppenheten vi har – att alla är välkomna att hänga på och att göra sin egen bedömning. Att alla som följer forumet kan vara medvetna om att “det är några som paddlar nu” och kommentera i trådarna. Tycker att de egna besluten fungerade rätt bra den senaste helgen. Jag lade ut i forumet och beskrev kort att det krävs erfarenhet. Några beslutade att köra i fjorden istället och det verkar som att alla var mer än nöjda med paddlingen och kommunikationen. Det funkade bra. Den enda malören var att jag hade min bilnyckel i Jenny och Johans baksäte när de drog vidare till Jonttis. Tack för supporten hörrni!

    Rätt beslutsunderlag
    Fjordarna är ganska väl beskrivna och väl paddlade. Vi vet relativt väl var gränserna går på våra två fjordar, Kungsbacka och Marstrand. Gemensamt är att det går att hålla sig rimligt nära land och att det är sträckor som vi gärna kör flera vändor på. Vågorna trycks ihop bra och blir surfvänliga. Marstrand kanske lite mer korsvågor än Kungsbacka, men fortfarande en fjord med allt vad det innebär. I sammanhanget är det öppna havet är något helt annat. Vad som gäller  för sträckor som Lerkil är mindre känt bland de flesta av oss. Mer kunskap om vad som gäller där ute hjälper varje enskild individ att ta rätt beslut. Ja – tänk till som fan!

    Tänk på:

    • Din wingman.
    • Vilken båt sitter jag i och vilka förhållanden klarar jag i den? Kommer jag känna mig trygg där ute?
    • Är du tillräckligt vältränad för sträckans längd och en massa re-entrys?
    • Ditt psyke – kan du vara trygg, avslappnad och stabil långt där ute i rådande förhållanden? Om inte så blir du snabbt trött och vinglig.
    • Kommunikation, med telefon och gärna VHF eller annan apparat.
    • För riktning på sjön: Kompass på låret eller wayponts i klockan.
    • För att ha koll på distansen; GPS med distansmätning på armen,

    Tumregler

    Viktigast av allt, gör välgrundade bedömningar redan hemma i soffan. Ta med distansen, korsvågorna, vågstorleken och det faktum att du är en halvmil från land i beräkningen.  Här kommer en tumregel, avstämd med några av dem med mer erfarenhet än mig:

    På det öppna havet behöver du klara den dubbla vindstyrkan jämfört med fjorden. Det ger ett rimligt begrepp om svårighetsgraden ute på öppet hav. 

    Ja, dubblering av vindstyrkan är fullt rimligt, särskilt om jämförelsen är Kungsbackafjorden innanför Lilla Jägaren.

  • Bloggen
  • Vinter-DW – Torrdräkt eller våtdräkt?

    Gött att fler upptäcker vinterpaddlingen. Ofta bra vind och vågor. Ja, nybörjare är välkomna.

    Glödhett med Torrdräkt
    När jag nyligen sålde en välkänd torrdräkt på blocket, budade köparna som på en överhettad bostadsmarknad. Det verkar vara en megatrend med torrdräkt.

    Hört att det KRÄVS torrdräkt vid DW på vintern. Någon säger att det handlar om rörelsefrihet för bra teknik. En tredje tycker att torrisen är smidigare att ta på och av. Någon påminner om att alltid ta med en kniv ut om man paddlar med torrdräkt och någon annan påpekar att en torrdräkt med hål inte fyller sin funktion. Alla har säkert rätt. Själv gillar jag att paddla med torrdräkt. Smidig som en pyjamas – första kvarten på havet.

    Eller?
    Nej, för mig handlar det om svett. Ja, transpiration alltså.

    Det är vattenpölar i ärmarna efter 30 min paddling. Upplevelsen en halvmeter längre ner…… kan summeras med ett klassiskt citat. “Först är det varmt, sen blir det kallt”.

    Ja, du fattar.

    Fötterna mår fint med tjocka yllesockar i torrisen, men tänk när jag reser mig efter paddlingen och en liter svett forsar ner till de torra och fina fötterna. Uuuuuuh. Omysigt.

    Alltid dubbla underställ
    Transpirations-problemet i torrisen löser man med dubbla lager underställ. Underst ett lager klassiskt svett-underställ. Några verkar föredra olika former av ylle som mellanlager. Fleece används också. Dessutom finns specialtillverkade underställ för ändamålet. Så länge mängden fukt innanför membranet är rimlig, funkar det för många att det sugs upp i mellanlagret. Några byter bara en tröja mellan turerna när vi kör många varv DW. Dubbla underställ funkar för mig vid exempelvis alpin skidåkning, men inte i den fuktigare miljö vi paddlar i.

    Våtdräkt på tork hemma i källaren

    Säkerheten
    Så länge det är rimligt torrt mellan kroppen och Goretex-membranet är kanske torrdräkt det säkraste alternativet.

    Tidigt i våras, strax efter islossningen i Öresjö testade jag säkerheten med torrdräkt efter två timmar paddling. Genomblöt av svett välte jag en bit från bryggan och tvingade mig själv att ligga kvar någon minut i vattnet. Oj, vad snabbt det blev kallt. Skulle inte fixa en halvtimme i vattnet. Insåg att jag har haft en falsk trygghet med torrdräkt.

    Träffade några kite-surfare ute på havet någon vecka senare. De berättade om tjocka våtdräkter för kalla vattentemperaturer. Insåg att olika surfare, simmare, dykare ligger länge i vinter-kallt vatten med våtdräkt. Ping – här är lösningen för mig.

    Alternativen till torrdräkt
    Det finns säkert flera olika alternativ. Provade först med det jag hade. På med tunna sommar-neoprenet med långa byxor och en långärmad tröja. Ovanpå det long-johns i 3mm neopren. Därefter paddel-annorak. Gjorde om testet vid bryggan efter ytterligare en tvåtimmarsrunda, nu i högre fart. Ojoj, en fungerande lösning för transpirerande Örjan. Upptäckte att det behövs en tamp eller kraftigare gummisnodd kring midjan eftersom jackan inte slöt tätt. Så, vanlig sommar- och höst-utrustning i flera lager funkar för säker paddling på vintern. Någonting säger mig att det är just så som surfskipaddlare gjort fram tills torrdräkterna började dominera marknaden.

    Det kan vara svårt att hitta en vinter-tjock long-john. Övervägde ett tag att köpa begagnad surfing-våtdräkt för att direkt gå på med kniven för att skära bort ärmarna och halstätningen. 7mm Long-johns för dykning säljs i set med jacka som oftast har en blöja och verkar klämma mellan benen, ajaj. Det går dock att beställa utan jackan från USA. Hittade på blocket en dykfirma som sålde begagnade 7mm long-johns från Aqualung för en spottstyver. Efter att ha lagat med våtdräktscement och testat, kan jag konstatera att 7mm är varmt så det räcker. Du som är frusen skulle gilla den skarpt. Med våtdräkt på vintern blir skorna viktiga. Jag behöver neoprensockar och 5-7 mm tjocka skor när vattnet är kallt.

    Varm och gosig våtdräkt med 7mm tjocklek och mjuk insida.

    De flesta verkar undvika att paddla i hel våtdräkt eftersom det hämmar en hög paddelföring. Men, är det någon som testat de våtdräkter som simmarna använder? Simmarna bör ju rimligen ha samma förutsättningar som oss, att armarna måste vara fria.

    Pro’s & Con’s – vad som är bäst verkar vara individuellt
    Jag hade hellre paddlat i pyjamas-smidig torrdräkt istället för flera kilo våtdräkt. Visst är vattentäta membran som andas fantastiska, men de har långt ifrån det flås jag behöver. Gränsen för just mig verkar gå vid aktivitetsnivå strax under promenadtempo, låt oss kalla det flanör-tempo. Så, för mig är torrdräkt bara för helg med tält och bag-in-box-vin.

    Med våtdräkt är det krångligt att byta om, tungt att bära i packningen, skrymmande och meckigt att torka. Men, det funkar bra när man väl paddlar, och då kan man trycka på för fullt så att det bränner i lungorna och musklerna.

    De flesta svettas mindre än mig och då ser prioriteringarna annorlunda ut. Kanske vill du ha våtdräkts-lösningen när du kör hårt i en fjord och torrdräkten på den längre och lugnare turen. Några drar på torrisen medan jag fortfarande tycker att det är sommar. Lyllos alla ni som slipper svettas syndafloder på fel sida om goretex-membranet.

    Summasummarum.
    Torrdräkten är säker, smidig, behaglig, enkel, lätt – om du svettas bara lite. Svettas du som ett fullblod är den inte bra på något sätt.

    Den tyngre och klumpigare våtdräkten är alltid en säker lösning som du kan maxa i och svettas som ett fullblod, hela året.

    Men, under våtdräkten då?
    – Gundes gamla kallingar från craft så klart.

    Over & Out //Inlands-Örjan

  • Bloggen
  • Utveckla paddelteknik

    Bloggare: Örjan Skatt a.k.a ”Inlands-Örjan”

    På tisdagens intervallträning var min puls för första gången stadigt över 180 vid paddling. Yes! – Det handlar om paddelteknik och känns som ett genombrott. Det är inte alla dagar pulsen kommer upp så bra ens i den idrott jag kan bäst, skidor skate. Både knopp och kropp måste vara med i matchen.

    “Många i gruppen behöver rotera mer”. Emma konstaterade att vi är många som skulle ha glädje av att utveckla paddelteknik.

    Jag tänker att det handlar om att vilja sträva efter att bli snabbare. Varför dårå? – Förutom att det är meningen med livet, så behövs ju hög maxfart in i vågorna och på väg till nästa nedförsbacke. Ja, de flesta verkar vara pepp att köra hårt och snabbare, iallafall ibland och på sin egen nivå. För mig handlar det lika mycket om att få tillgång till ytterligare en dimension av paddlingen, den andliga värld som öppnar sig vid 180. Hög promille med signalsubstanser, mjölksyra och endorfiner. Myriader av nervimpulser.

    Det krävs förhållandevis god teknik för att kunna använda så stora och många muskler att pulsen når en nivå som i fysiologisk bemärkelse är intervallträning, gärna cirka 10-20 slag under maxpuls. Oavsett fysisk kapacitet så har vi möjlighet att plocka ut mer kraft och fart ur kroppen. Den framåtdrivande paddlingen är en svår tekniksport. Racing-paddlarna gnuggar paddelteknik i ett helt liv. Dem har vi mycket att lära av. Visst kan det ibland behövas stödtag och en lägre paddelföring i vågor, men oftast bara ett kort ögonblick – oftast kan vi effektivisera själva framdriften även i stökiga förhållanden.

    Vi som tidigare paddlat havskajak har mycket att lära av med, avprogrammera. Att sitta med låren fastkilade mot sittbrunnsargen är stabilt och en snuttefilt vid minsta krusning. Det omöjliggör att ben och bål arbetar framåtdrivande och vipps så har surfski-motorn halverad verkningsgrad. Omöjligt med hög paddelföring och många väljer då att hålla paddeln tryggt och stadigt med hela handflatan under hela rörelsen. Framåtdrivande tryck på fotstödet och att doppa paddeln vertikalt är inte att tänka på i det läget. Det är sådan paddelteknik vi tar med oss till surfskin, väl inövad. Forskning brukar peka på att det är svårare att “lära av” med något än att lära nytt. Good is the enemy of great. Själv har jag svårt att lära av att dricka mjölk direkt ur paketet när jag kommer hem efter träningen…… Vi måste därför helt börja om från början med riktig paddelteknik. Då blir vi först rankare i ekipaget, innan vi hittar ny stabilitet i kraftigare paddeltag. Elitpadldarna har ju stabilitet i det, så helt omöjligt kan det ju inte vara. Tar det som en utmaning.

    Kaptenen i lumpen sammanfattade läget: “-Stopp. Backa. Gör om. Gör Rätt!

    Jag paddlade med en racing-räv i somras. Med surfski-mått var det plattvatten. Mycket tekniktips. Han var till synes enkelt uppe i farter över 17 km/h och helt stabil. Jag var inte ens nära. Ändå har jag kommit en bra bit i förhållande till de 10-11km/h som jag kunde pressa mig upp i från början i surfski. Tung insikt att det trots stora framsteg finns så mycket att lära.

    Vi behöver “clinics” och teknik-träningspass där racing-kanotisternas kunskap kan spridas i gruppen. Föreslår att vi kör ”dagens tekniktips”. Det tar 5 min innan varje paddling. Vågar nog lova att det leder till minst 5 min vid fikat också. Ibland kan vi filma, torrpaddla och analysera tillsammans. Därefter gnugga in nya detaljer med intervaller, långa distanspass och i vågor. Hitta ny stabilitet, lära av, lära nytt, stabilisera, gnugga in. Detalj efter detalj. För att citera de stora tänkarna “- Wax on, Wax off….”

    Japp, så ska du göra!

  • Bloggen
  • Att Uppdatera från Havskajak till Surfski

    Paddling i gränslandet mellan idrott och friluftsliv.

    Jag är övertygad om att många som idag paddlar havskajak skulle trivas bättre med surfski. Detta inlägg vänder sig därför till alla havskajakpaddlare som även är lite intresserade av bråttom-paddling för motion och lite fler adrenalinkickar inom säkerhetsmarginalen. För de flesta av oss är säsongen längre med en surfski. Genom att beskriva mina egna erfarenheter hoppas jag att du som läser kan ta ställning till vad som rimligen stämmer med din situation och intressen.

    En ganska vanlig, nybliven havskajakpaddlare

    Jag har senaste åren uppdaterat min hälsa till att bli friskare och piggare, som surfski-motionär. Längdskidorna höll mig vältränad i många år.  Därefter skaffade vi familj med barn, husrenovering och fikade lite för ofta. 2012 strejkade ryggen helt och hälsan var på dekis på många sätt.

    “- Sade du inte att ryggen blev bättre när vi var ute med havskajak och tält för några år sedan?”. Kompisen har alltid tjatat om paddling. Visst var det en trevlig friluftstur, men är det verkligen någon vettig motion?

    Friluftstur till Lurö i Vänern med hyrkajak våren 2013. Dålig rygg mår bra av paddling. Dags att köpa egen kajak.

    Prova olika paddlingstraditioner

    November 2013 skaffade jag egen kajak, en havskajak med extra allt. Skädda, roder, packluckor så att den kunde användas till det mesta. Lärde mig nästan roll, men inte riktigt. Först använde jag inte rodret utan satsade på styrtag och lutning. Jag provade grönlandspaddel som gav mig en skonsam rörelse med låg energiförbrukning i marschfart. Visst är det en fantastisk känsla att paddla med en egentillverkad paddel av lokalt granträ, helt ljudlöst. Den känns lätt, skön att hålla i, luktar gott med lite linolja. Mot slutet av första sommaren använde jag ändå roder och vanlig plattpaddel oftare eftersom det var svårt att få samma tryck i paddlingen med styrtag, det blev roligare. Såhär några år efter, inser jag att det vore omöjligt för de flesta vanliga dödliga att paddla plattvatten över 12 km/h och samtidigt styra genom lutning och styrtag. Ännu svårare med grönlandspaddel i de hastigheterna.

    Vad är en Surfski?

    2014 stötte jag på surfskis första gången. Jag undrade vad det var för något, det såg konstigt och extremt ut, och de paddlade mycket ranka kajaker långt ut på havet i höga vågor. Det verkade farligt och en smal nisch för halvproffs – inget för mig tänkte jag.

    En surfski är en blandras med en havskajak som mamma och tävlingskajak som pappa. Ordet surfski verkar ha med ursprunget att göra. Det verkar ha varit modifierade surfbrädor för livräddning som några började paddla långa downwind-tävlingar med. Tidigare var alla surfskis snabba och ranka som olympiska sprintkajaker, men så är det absolut inte längre. Tävlingar i Sverige går på sträckor längre än en mil, gärna två mil eller mer och mestadels medvind. Segrartiderna är nästan alltid mellan en och två timmar, så en tävling blir ett bra träningspass för oss motionärer. Nej, det är inte lökigare att paddla medvind en timme än motvind en timme. Det krävs frekventa max-urladdningar för att fånga surfvågor och det suger skiten ur oss motionärer. Träningsformen är såpass bra att många elitpaddlare på hög nivå tränar surfski i downwind eftersom det blir perfekt intervallträning. Ofta märker man först efteråt hur hårt man paddlat. Surfskin är konstruerad för att vara snabb och gå bra i vågor, särskilt vid medvind. Naturligtvis är en traditionell tävlings eller motionskajak bättre på plattvatten, särskilt möjligheterna att ställa in rätt sittposition, men vågor är inte motionkajaken konstruerad för. Surfskin har en bra sittställning med öppen sittbrunn och god paddel-ergonomi, nästan som en tävlings eller motionskajak. Surfski är helt enkelt en såndär bra blandning av idrott, lek och friluftsliv.

    Livräddnings-ski på Bornholm 2017

    “Så varför paddlar du dendär konstiga kanoten då?”

    Paddling har visat sig vara den rörelse som bäst stärker min rygg. En något mer topprank kajak gör att jag sitter med rätt hållning större delen av tiden, utan att sjunka ihop. Fler muskler kring bålen aktiveras. Bättre paddelteknik stärker ryggen bättre eftersom det involverar fler muskler. För mig har paddlingen varit den viktigaste nyckeln till en bättre rygg. Från ständig värk som gjorde cykel, löpning, längdskidor omöjlig för 5-6 år sedan, till att ha en rätt bra rygg och hälsa i allmänhet.

    Kapellet och de vattentäta skotten i havskajaken var en trygghet och jag vågade mig gradvis längre ut på öppet vatten. Känslan påminde till en början om turer med längdskidor på fjället. Tidigt insåg jag dock att även om havskajaker är mycket roliga att leka med i vågorna, saknar de nödvändig ergonomi för motionspaddling. Jag kunde inte paddla så att pulsen ökade mer än när jag joggar. Ju mer jag lärde mig, desto mer kändes havskajaken som turskidor eller vita blixten i förhållande till längdskidor.

    Snabbare är roligare

    Visst går det att motionspaddla i en havskajak men det blir roligare och lättare i en båt som har konstruerats för god paddel-ergonomi. För att paddla fort och länge krävs att fler och större muskelgrupper används och den viktigaste skillnaden är ett bättre fotstöd. I havskajaken kunde jag såklart paddla hårt, men över 9,5 km/h ökade inte hastigheten nämnvärt, även med mycket stor ansträngning. Nu är jag cirka 2 km/h snabbare i marschfart och 4-5 km/h snabbare i maxfart. Många undrar säkert om det verkligen har så stor betydelse. Den återkoppling som hjärnan får när surfskin fortsätter accelerera även efter att gps-klockan visar både 10 och 11 km/h gör att jag orkar lite mer – för att komma på en våg, runda nästa udde, komma ikapp kompisen eller att köra en extra intervall. Den lilla extra farten gör att vi kan surfa många fler vågor. En stor våg med länkning till nästa stora våg är lika skönt som svängar i orörd pudersnö på fjället. Jag paddlar därför hellre, hårdare, längre och med högre puls i surfskin än i havskajaken.

    En motionsrunda i Blekinge under semester

    Hög säkerhet med rätt kläder.

    Re-entry i surfski är MYCKET lättare än självräddning med havskajak. Självräddning där du ska upp och balansera ovanför sittbrunnen kommer alltid vara svårare och därför mindre säker. Surfski blir helt enkelt säkrare ute på öppet, kallt och kokande hav. Själv har jag använt denna extra säkerhetsmarginal både till att öka säkerheten, öka aktionsradien, paddla i hårdare vind och förlängt säsongen.

    En skillnad är att man alltid är i kontakt med vattnet i surfskin vilket många uppskattar och andra inte. Därför används oftare våtdräkt eller torrdräkt. De kläder som används i surfski ger lika bra eller bättre komfort och säkerhet jämfört med sittbrunnen i en havskajak. Visst känns det gött att sitta torrt under kapellet, men min erfarenhet är att kondens i sittbrunnen ändå gör att man blir helt genomblöt efter en stund. I surfskin utsätts hela kroppen för kall luft och benen blir våta hela tiden. Det ventilerar bort överskottsvärme när vattentemperaturen kräver våtdräkt eller torrdräkt. Vi måste alltid klä oss efter vattentemperaturen – inte lufttemperaturen. Ja, visst kan det bli basu-varmt en vårdag med sommarvärme och kallt vatten, men oftast lirar ändå temperaturerna riktigt bra. Våtdräkten innebär också att den fukt jag utsätts för, mer kommer från havet än mina egna svettkörtlar – fräschare.

    Med torrdräkt under kapellet är endast myspaddling aktuellt. Efter en stund med aktiv paddling sitter jag med upplevelse om ett par liter svett på fel sida om torrdräkten och det är inte mysigt. Med våtdräkt under kapellet kokar motionären även vid måttlig ansträngning. Genom att variera kläderna efter vattentemperaturen kan surfski även vara en vintersport med högre intensitet än bara myspaddling. Säsongen för aktiv surfski-paddling är därför mycket längre än för motsvarande havskajak för oss amatörer som inte är bombsäkra i roll.

    Kläderna är mycket effektiv överlevnadsutrustning i kombination med re-entry. Havskajakens säkerhetsmässiga motsvarighet är den bombsäkra rollen. Inuiterna som utvecklade kajaken som koncept var proffs och kunde förlita sig på denna teknik. Om jag välter och missar en roll i höga vågor en tidig vårdag, är det risk att den våta exiten blir den sista jag gör om jag bara bär ett kapell eller tuiliq och vanliga frilufts- eller träningskläder. På frågan om jag ville ägna mycket tid tid åt att träna roll eller att paddla var mitt svar enkelt.

    Så, havskajak eller surfski?

    Havskajaken tillåter att man rör sig ute till havs eller mycket nära strandlinjen, medan surfskipaddlaren oftast håller sig borta från grund som kan slå sönder det stora underliggande rodret. Även om det är mycket vanligt med surfskis förberedda för akterhängt roder och det bara tar några minuter att byta, är det sällan jag ser någon använda det eftersom styrverkan är mycket bättre med det underliggande rodret.

    Havskajaken är ofta så initial-stabil att den för många mer inbjuder till att flanör-paddla och njuta av naturen än att paddla aktivt. Om du bara ska mysa runt nära stranden under högsommaren, utan vågor så spelar det inte så stor roll vad du sitter i. Så, köp hellre en stabil surfski med packlucka och akterhängt roder, då kan det hända att du på köpet upptäcker tjusningen med aktivare paddling.

    Att paddla havskajak med skädda är lite som att åka telemark jämfört med vanliga alpina skidor, en enorm känsla och tradition. Samtidigt är det svårare att lära sig köra fort och att använda de prestanda som faktiskt finns i både skäddakajaken och telisarna, de kräver mycket av sin utövare. På telis är jag ganska nära prestandan i alpina skidor och de extra frihetsgraderna med lös häl gör min dag på fjället. Därför förstår jag att de som lärt sig styrtag, höga stöd och roll gärna fortsätter paddla i grönländsk eller brittisk stil. Alla vi andra som aldrig uppnått excellens i dessa tekniker har sannolikt bättre förutsättningar i en modern surfski, precis som de flesta snabbt har roligare med moderna alpina skidor än med telisar.

    “Surfskifolket på västkusten fikar alltid”

    Surfskin i all ära, men det som är lika viktigt för mitt växande intresse är kompisarna som paddlar. Att paddla tillsammans är en säkerhetsfaktor, ett bra sätt att utveckla paddlingen och ett trevligt sätt att umgås eller träffa nya vänner. Dessutom är samarbete med bilar nödvändigt för att lång och bra downwind ska bli möjlig.

    Jag hakade på västkust-gänget en gång när det vankades downwind och var öppen för risken att bli betraktad som det femte hjulet, beredd att vända och åka hem. Det var dock alltid några erfarna som vände upp i motvind en stund för att se till att jag längre bak var säker. I gänget finns en uppenbart genuin glädje att fler vill lära sig sporten och det finns plats för alla som är intresserade. Vi hittar formerna för att paddla tillsammans. Intervaller kan man alltid köra tillsammans i olika hastighet och ibland delar vi gruppen på en enklare och en större downwind-plan eller träningsrunda. Att paddla en tävlingsbana eller en lättare variant i “eventgrupp” vid tävlingar är mycket trevligt.

    Fika är viktigt för trivsel och sammanhållning. Vi fikar i sjöbod, baklucka, på klippor eller på en kall och blåsig strand. Alla i gänget inser att vi är beroende av varandra där ute på havet, i livet och i logistiklösningen.  Alla kan bidra med någonting. Där händer någonting väldigt positivt i gruppen.

    //Inlands-Örjan

    Motions- & rekreationspaddlande kontorsråtta som bor i Borås. Paddlar oftast hemma i Borås på mindre insjö, men hellre på Västkusten eller hos svärföräldrarna vid Trelleborg. Helst paddlar såklart en Skaraborgare på Vänern.

  • Bloggen
  • Meningen med livet. Meningen med Västkust Surfski

    Bloggare: Trent Victor

    Jag har sett vågorna bara rulla och rulla, stora och feta, igår i vanlig ruskväder 14m/s i Båstadstävlingen, idag i 16m/s i solen på Älgöfjorden vid i Marstrand. Idag drog det på i perfekt riktning, havet kokade, jag och Eric Gilland skrek. Så mycket jag surfade, ja vi surfade hela vägen från Marstrandscampingen. Idag tänkte jag att jag måste försöka förklara. Att jag får vara med om detta, att vardagen överträffar tävling helt klart. Jag tror jag tränar för att antalet vågor som åker under mig ska vara så få som möjligt. Jag vill gå plus – jag vill ta fler vågor (inklusive de jag bryter igenom) än de jag passerar under mig. Jag tror i och för sig jag har kommit så långt i surfski därför det är så kul med alla kompisar, allt fikande, allt socialt i bilen när man transporterar. Jag känner en sådan stark lust att få fler att förstå hur jävla roligt det är med riktiga downwinds. Hur roligt det är att bli glad över vädret när alla andra tycker det är pissdåligt. Tror min ena son förstår. Han vill inte paddla platt, bara när det går att åka. Jag tar ut folk i dubbeln och de får åka våg och skrika och skratta, om de törs.

    Varför är det viktigt att förklara? Jo, jag godkänner alla som kommer till på vår Västkust Surfski Facebook grupp. Jag vill att folk ska förstå det roliga – vad de gett sig in på. Gruppen bara växer och växer, jag kontrollerar och godkänner att det är riktiga människor och inga robotar som vill sälja Ray Bans och sex. Riktiga människor intresserar sig – nu 648 pers. Vi startade Västkust Surfski därför det fanns en grupp Surfski Syd så tänkte vi ja va fan. Det var under Peter Ekströms surfski camp i Varberg då det blåste 20 m/s(!) och folk låg i vattnet överallt och inte kunde komma upp och Oskar Algren åkte baklänges i sina speedos och eldade på mig att surfa i min Fusion som fan inte kunde surfa, sen tog han strypgrepp på Ola Ström så han svimmade vid grillningen, Evy var så nerkyld att det fick liggas sked. Det var tokigare förr, ja faktiskt. Nåväl, just då så kom vi på det skulle vara kul att skapa Västkust Surfski och träna ihop.

    Ända från början var det kul vi skulle ha, vi ville inte ha föreningar och tråkigt, ingen ”tyst och cool” elit-only stämning, utan en ”alla ska med”, smått oseriöst inställning. Vi ändrade namnet tusen gånger, det var kul. Vi hittade på en massa tävlingar och event. Det växte, folk kom, tjejerna kom. Det är så coolt. Vi har en websida – är det legit snart eller leker vi fortfarande? Spelar det roll?

    Jag älskar det här att vara i en sorts fiskhjärna tillstånd – oj en våg, paddla!, oj en våg till, paddla paddla! Ja, sådär går det till – förskräckelsen har väl nötts ner men jävlar vad det var kul att våga ut i stora vågor, bli avkastad, bli förskräckt. Min teori är att det sållar bort folk (detta med att bli avkastad). Man måste vara lagom crazy för att hålla på med detta och då är man en rolig människa. Jag talar sanning! Motbevisa mig! Jajaja poängen kommer här: Jag tror sporten surfski lockar roliga människor.

    Men det jag skulle egentligen komma till är att en Downwind är allt. Idag i 16ms i solen på Marstrandsfjorden var det uppenbart. Totalt avskalat och nerkokat handlar det om jag som jagar och trycks fram av vågor i en rasande fart. Det är så kul. Att man behöver träna för det, byta båt många gånger, lära känna folk för att hitta paddelkompisar (fika är ett hett tips) är bara möjliggörare för att lyckas fånga vågorna. Vågorna mäter man sin prestation mot – bara jag vet om jag borde tagit fler egentligen, eller om jag hade en bra dag och tog fler än jag väntade.

    Nåväl, jag är så tacksam för att jag får vara med om det här. Jag är tacksam för människorna som blivit mina kompisar, jag är tacksam för det sjuuukt vackra Marstrandsvädret idag. Jag vill att alla ni som slinker med i Västkust Surfski Facebook grupp och stalkar lite lagom, intresserar er och funderar på att komma med, jag vill att ni ska veta vi tror på er, att ni kommer klå oss i vågorna och skratta efteråt vid bakluckefikat i regnet i +5 grader då era nära o kära tänker ni är heeelt tokiga som ger er ut i det här vädret! 

    Vid tangenterna: En tacksam Trent!

  • Bloggen
  • En sommardag med Västkust Surfski

    Bloggare: Örjan Skatt

    Detta blogginlägg är tänkt att ge en personlig bild av paddling, kamratskap och lite av de djuplodande existentiella grubblerier som uppstår i surfski-livet. Kort sagt, en ganska ovanlig men typisk dag med Västkust Surfski.

    Min kompis Gert har tjatat om paddling i alla år även om jag i många år var ganska trögfattad och ointresserad. 2013 trillade myntet ner för mig och jag återkommer i ett senare inlägg om mina egna uppdateringar “från vrak till kajak 2.0”. Gert och jag blev tighta kompisar när vi åkte telemark på studentbudget uppe i Jämtland. Då var snowboard nytt och alpinskidorna hårda och raka. Nu tog jag ledigt eftermiddagen och äntligen skulle vi får en halv dag att leka tillsammans, som i våra tidigare liv, utan hänsyn till barns eller fruars behov och önskemål.
    “- Vad vill du göra?” “- Paddla såklart!”.

    Problem. Gert hade skickat hem sina prylar till Östersund med sin fru och bil när hennes jobb behövde henne. Han skulle ta flyget hem och vi saknade både båt och paddel till honom. Kläder fanns hemma i sport-förrådet, men en extra surfski och paddel har inte min familjs hushållskassa medgivit ännu, trots en mängd kreativa förslag. Ut med en förfrågan i forumet för Jonttis bull- och surfski-träningsgrupp. Det är en grupp som tränar varje tisdag vid Jonttis, fjården. Det visade sig att gruppen ställer upp när det verkligen kniper – och det gjorde det ju – VI VILL PADDLA. Till slut stod vi där med fyra möjliga båtar och flera paddlar att välja mellan. Jag blev alldeles rörd av all omtänksamhet med prylar som olika paddlare erbjöd sig att låna ut. Tack alla. Såhär har det varit hela mitt tvååriga surfski-liv, det finns alltid någon som är glad att hjälpa till. Min båt var trasig i höstas, och vips erbjöd Emma en sits i dubbel när vindarna var rätt. Som nybörjare märker jag att det alltid finns någon som har koll på oss längre bak när vågorna bli större. Tidigare i våras när jag var gräsänkling utan bil att frakta surfski på, fanns en ski att låna och plats i ett tält under KISS-helgen i Varberg. Min paddelteknik har grovslipats av rutinerade tävlingspaddlare. Det märks att det är med glädje som dessa paddlare delar med sig till den som är intresserad. Samma glädje som jag själv känner när jag får tillfälle att lära ut längdåkning som jag kan. Numera kan jag även hjälpa dem som börjat paddla senaste månaderna. Det är så det är i gänget, alla som är intresserade har en plats – häng med du också.

    Vi började med lunch inne i Göteborg, Gert och jag. Snabbt konstaterade vi att det är trevligare att åka ner till Jonttis och klämma lite på prylarna än att hänga i stan hela eftermiddagen innan träningen kl 18. Ja, det blev en kanonfin eftermiddag. Vi kom till Jonttis redan vid 14 och mötte Richard som hade vägarna förbi – trevligt! Han tipsade om att åka ut till Röda Holme och paddla längst ut vid spetsen av Onsalahalvön under eftermiddagen. Han verkade sugen att hänga med, men nyopererad tumme hindrade honom tyvärr. “Där är nog lagom vågor där i sundet innan vinden lägger sig ikväll.”.
    Ja, vi hann även med den ordinarie jonttis-träningen och vi hade trots allt lite krafter kvar för en semester-motions-runda där Kent-Ove, bagarn slöt upp trots industrisemester. Vi tror inte att bagarn var helnöjd med vetelängden vi fixat i all hast på hemköp, men det var trevligt att fika och ljuga.

    Ute vid Röda Holme paddlade vi i lugn takt några kilometer ut mot fastlandets yttre skär. Gert har paddlat mycket, mest fors och havskajak, men även en del rankare motionskajaker som VKV 100, en vintage tävlingskajak. Han har inte gjort någon tur med surfski tidigare, så han var ovan vid hur en surfski rör sig i vattnet och fungerar. “Det känns som att kapellet läcker!” “Hur fungerar länsen?” och vi båda meckade med fotstöd. Vi övade på re-entry i lugnt vatten och det fungerade riktigt bra eftersom han sedan tidigare kan självräddning med flottör.
    Där ute körde vi “in & out” i sundet mellan Malö och fastlandet. Ja, det betyder helt enkelt att man paddlar ut ur sundet mot vågorna, vänder och paddlar med vågorna in i sundet. Låter inte så kul, men det var en bra “playspot” där. GRYMT fina vågor med lagom utmaning för oss båda som satt lite ostadigt i början. Vi hade cirka 6-7 m/s västlig vind med mycket vita vågtoppar. Vågorna trycktes liksom ihop på väg in genom sundet. Stora, lättsurfade vågor, precis som inne i fjorden vid sydlig vind. Två Leenden från örsnibb till örsnibb. Gert har surfat och länkat vågor med havskajak, men jag är ganska säker att detta blir minst en nivå roligare för honom. Paddlings-upplevelsen verkar ju vara en exponentiell funktion av prestandan i ekipaget.

    Hoppas nu att Gert skaffar en surfski och bildar ”Storsjö Surfski” hemma i Östersund/Jämtland. Det är ofta bra vågor där uppe, i långa vikar på flera mil, där vågorna kan byggas upp. Det verkar finnas turer i alla vindriktningar. Har aldrig sett så fina vågor som vid deras bröllop i höstas. I Östersund blåser det alltid hårt från fjället. Det vet jag efter att ha cyklat till Mitthögskolan i fyra år. Nästa surfski-destination möjligen……

    Jag satt i en Carbonology Zest som Emma hade fixat till oss. En rankare och snabbare surfski än vad jag är van vid. Min NK Squall+ har jag valt för att kunna ta mig ut i busväder när jag är ensam. Detta var första gången jag provade en snabbare intermediate ski. Min egen är mer att betrakta som en snabbare instegs-ski. Ja, först var det tippigt, mycket tvekan och ostadigt, men efter en stund i Zest kändes den riktigt bra. Upptäckte att en rankare båt bara behöver mer resolut hantering, sätta i paddeln och styra dit jag ska, bestämt, inte tveka…… Det är lite som att byta till snabbare alpinskidor som måste kantas med hårt tryck för att svänga på ett vettigt sätt. Registrerade mot slutet av paddlingen 19 km/h i måttlig vind och länkade vågor på ett sätt jag aldrig klarat tidigare. Jag har tidigare varit uppe över 20 men då blåste det hårt. Att länka vågor handlar om att surfa på en våg så att man kommer ikapp framförvarande våg och att då tajma ekipaget så att man direkt surfar vidare på den nya vågen. Målet jag brukar sträva efter är att paddla i en ständig nedförsbacke, även om jag aldrig riktigt lyckas med det. Jag fortsätter leta efter den perfekta vågen. Med Zest var det även värt att trycka på med hårda paddeltag för att i sista stund komma över en våg. Då är risken stor att man inte hinner över vågkanten och istället hamnar med sittbrunnen mitt över vågtoppen. Då har man snabbt vatten upp till midjan och en tvärnit. Jag kom över flera sådana sista-sekunden-vågor med Zest och tippade över i surf mot nästa våg även om det på förhand verkade vara kört och på väg in i en tvärnit. Skönt säte i Zest, gillar dock inte den höga bulben mellan fötterna och rumpskålen även om den inte var ivägen för mig som är 176 cm lång, kanske en vanesak. Sammantaget är jag redo för en sådan båt i många vindar men inte att byta den enda båten ännu. Ja, 9 av 10 gånger skulle jag hellre sitta i Zest än min egen. Kan dock inte säga om jag skulle trivas bättre med en annan ski i det snabbare intermediate-facket eftersom jag inte testat andra modeller. Fördelarna med min Squall+ är att den är mer lättsvängd i vågor, lite kortare och mer lekfull. Zest kändes mycket större och klumpigare, mindre vågor liksom bara svalde den utan att det märktes. Jag som ofta paddlar i korta vågor uppskattar en kortare ski. Största skillnaden är ändå att min Squall+ är stabilare så att jag alltid vågar mig ut, även när jag är ensam.

    Vi saknade en flytväst. Jag hade tänkt ta med en från sommarstugan under helgen, men glömde. Så jag köpte en kanotväst på biltema på morgonen innan jobbet. Vi hängde den på surfskistället efteråt. Jag har skrivit ”Luck-lover BAMF” stort på ryggen så att den inte blir onödigt stöldbegärlig. Häng med i gänget så kommer du snart förstå det interna språket. Hoppas den kommer till användning om någon glömmer flytväst eller tar med en kompis. Kan intyga att den fungerar även om den är ganska oskön på många sätt. Grenremmen behövs vid re-entry och skaver bara lite genom neoprenet…..

    Två trötta och lyckliga kompisar satte sig i bilen mot inlandet.

  • Bloggen
  • Välkomna att börja paddla surfski!

    Årets surfskidag hölls idag i Fiskebäck och det var en solig dag och en hel del nyfikna människor trots kalla vindar. Nelo, Carbobology, Nordic Kayak, Epic och årets nykomling Revo fanns på plats och det provades hej vilt. Vi fick fler frågor från folk  som i princip aldrig tidigare paddlat surfski hur de ska göra för att komma igång. Gå en nybörjarkurs är svaret! Läs mer om kurser här!

    För er som redan kan paddla och går i köpa tankar så kontakta respektive återförsäljare för att få prova lite till. 10 minuter i en surfski är i regel för kort tid för att avgöra ett eventuellt köp. I Göteborgstrakten finns möjlighet att prova de flesta av märkena som fanns på prova på dagen.

    Sommaren verkar vara här och paddelsäsongen sätter igång på allvar. Välkomna!