• Bloggen
  • Öppet hav utanför fjorden? – Tänk till som fan!

    Vi är flera som flyttar våra gränser.
    Siven skrev ett inlägg om det förra året och det har funnits kvar i mitt bakhuvud sedan dess. Jag har tänkt – varför inte bara hålla sig till de säkra turerna? Men denna sommar har lockat med varmt vatten och när det väl har blåst, ja då har det blivit riktigt stora och bra vågor, och – shit vad roligt det är. Själv har jag verkligen flyttat gränser denna sommar. Inte till någon halvprofessionell nivå, långt ifrån, men ganska mycket om man jämför med min paddling för ett år sedan. Mitt trick för att bli stabilare och flytta gränser har varit att ofta paddla mycket vinglig K1 och jobba med paddeltekniken, gärna med lite småskvalpiga vågor och gärna långa pass.

    Lerkil – Killings
    Vi har kört dw på sträckan Lerkil till Killingsholmen några gånger, senast i söndags. Roade mig med att söka i fb-gruppen på “Lerkil” och kunde snabbt konstatera att sträckan körts åtminstone sedan 2011 och säkerligen tidigare än så. Själv har jag paddlat surfski i tre år men inte noterat sträckan förrän nu. Gissar att mindre grupper varit ute och paddlat, utan att ha snackat om det med alla. Nu verkar det vara fler som börjar uppskatta paddling i stora vågor, längre ut på det öppna havet. Då flyttar förfrågningarna om sträckan från enskilda telefonsamtal till det allmänna forumet, och då behövs mer allmänt kända referensramar kring svårighetsgraden. Hoppas kunna landa detta inlägg där.

    Markus på glid. Foto: Markus. Utan tillstånd från Markus.

    Ja, Lerkil-turen kräver något helt annat än en fjord. Prognosen i söndags var 12-14 i medelvind och 1,5 – 2 meter våghöjd. Det var troligen ganska korrekt prognos, även om jag är dålig på att bedöma det. Klart större och svårare än när jag paddlade sträckan första gången tillsammans med Teresia och Evy och om jag minns rätt, så var då prognosen cirka 10 i medelvind. Här kommer vågor från flera håll, vilket skapar möjligheter för fantastiska repor, men också svårigheter.

    Lerkil börjar med att vi paddlar cirka 4 km rakt ut i havet, med kraftig sidvind. Där ute har man inte någon direkt “landkänning”. Känslan att vara utlämnad är högst påtaglig och den påverkar även det starkaste psyke. Det är lite små-stökigt i början och sedan blir vågorna större ju längre ut man kommer. Det är lite drygt, men en fördel är att man kan få en föraning om ifall det blir för svårt när jag blir trött. En annan fördel är att man tränar upp stabilitet i sidvind. När fyren “Kungen” syns tydligt och känns ganska nära, då kommer det ibland sådanadär vågor som jag mest bara sett i olika youtube-klipp från Sydafrika. Då är det dags att peka nosen norrut och surfa med vågorna. Ja, perspektiven luras ofta och Markus film från söndagen visade inte alls bara sådana vågor, utan en hel del små fjösiga vågor. Vi satt där i sjöboden och undrade när och var han hade filmat dedär små vågorna. Var sjunde våg sägs ju vara lite större…… De största vågorna kom utifrån och sökte sig lite snett mot land långt framme vid horisonten. Vindvågorn har haft lite annan riktning, mer utåt, mot Valö och de är nyckeln till att fånga de större vågorna. Ja, ni förstår säkert vid dethär laget vad det är som lockar där ute, de Danska Sydafrika-vågorna…… Det är säkert något helt annat där nere i SA, men inne i mitt huvud – var jag i SA i söndags, och snälla – låt mig få vara där.

    Men – man kan ju paddla dendär sträckan närmare land, ju! Ja, visst går det. Problemet är bara att där kommer vi möta fenomenet att vågor söker sig in mot land, och det grundare vattnet kommer inte bjuda på Danska SA-vågorna. Man missar poängen och kan hellre paddla i fjorden istället.

    Stabilitet, känsla av trygghet och rätt ski
    Ja, rädsla kan vara en faktor att räkna med och en rädd paddlare är inte stabil. I kombination med kallt vatten vet jag att mitt psyke skulle göra mig stel, och rank, i vart fall om jag inte tar en betydligt stabilare ski än min egen. Det gäller att vara ärlig mot sig själv. Lerkil är helt enkelt en tur som jag bara kan göra i varmt vatten med min nuvarande ski. Med en stabilare stormbåt, kan jag ge mig ut något senare i höst, men inte när temperaturerna gör att det blir svårt att paddla sig varm om man legat i en stund. Val av ski är en mycket viktig del av säkerhetsbedömningen.

    Att orientera på öppet hav
    Vi förberedde oss väl. Kollade sjökortet tillsammans. Ut till fyren, sedan med vågorna, men sikta utanför Risö, den lär synas. Sedan kan vi kanske se några sjömärken och en kummel innan vi viker in till Killingsholmen. Men……… kustlinjen flyter ihop vilken ö är egentligen Risö? “Där är två bullar – Dem siktar vi på, Shit vi ska ju utanför – Snesurfa”. Såhär i efterhand vet vi att det var Valö och Vrångö som vi siktade på…… Ja,det behövs hjälpmedel för orienteringen. Grovt förenklat består orientering av två olika komponenter, riktning och distans. Båda dessa blir mycket relativa begrepp där ute. För att hålla koll på distans har vi våra gps-klockor. Det hjälpte oss i söndags. För riktning finns minst två olika möjligheter. Kent-ove berättade om waypoints i klockan som bla jägarna använder ute i de stora skogarna – jag tycker att det verkar lite hi-tech och jag är skeptisk till knappar, men jag är förmodligen bara teknikfientlig. Jag tänker prova vanlig orienteringskompass. Den ska sitta på låret har jag lärt mig av dem som provat och ja, det ska fungerar även om kompassen inte ligger plant där. Kompassen behöver ha gradering om det ska fungera och kanske behöver vi uppdatera våra skepparmöten på tävlingarna, informera om kompasskurser uttryckt i grader.

    Inte så enkelt att orientera rätt här. Eller?

    Sträckans längd och din träningsbakgrund
    Sträckan från Lerkil är längre än de andra turerna vi paddlar. Bara för att man klarar av vågorna första halvan, innebär det inte att man är stabil efter två timmars hård paddling. Lerkil kräver därför både god stabilitet och att man är tillräckligt vältränad för lång distans. Då behövs en marginal att dessutom orka många re-entrys. Uthållighet, styrka och stabilitet blir begrepp som hänger ihop. Om du inte är tillräckligt tränad för att helt säkert vara pigg hela vägen – paddla hellre en annan sträcka.

    Din Wingman
    Vi måste vara mycket mer seriösa med att hålla ihop där ute på det öppna havet än vad jag tidigare upplevt att vi är inne i fjordarna. Där ute måste vi hålla koll på varandra i ögonvrån hela tiden. En kort stund i egen bubbla, så har man definitivt inte koll längre. Bara att glömma den egna rejs – och surf -bubblan. Det måste alltid vara glasklart att vi är två (eller tre) i en grupp.  Man håller koll på varandra – Hela tiden! Visualisera för dig själv att du är ute och paddlar mitt i en Sydafrikanskt youtubeklipp och din kompis tappar sin ski. Du skymtar bara land som en smal strimma vid horisonten. Det måste var och en av oss kunna hantera när vi är där ute på öppet hav. Det har hänt i Västkust Surfski och det går fort som en grisblink. Visualisera sedan dina fruktlösa försök att lokalisera din kompis. Tänk dig sedan att du har paddlat i din egen bubbla i 5 minuter innan du upptäcker att din kompis är borta. Vi behöver därför träna varje gång vi är ute. Träna på att hålla ett öga på varandra. När förhållandena är stora, räcker det med att vi är på olika sidor av samma våg så syns man inte. Därför underlättar det om man paddlar vid sidan av varandra, och definitivt inte på led, framför och bakom varandra. Ingen av oss har ju ögon i nacken, utan vi bör hela tiden vara i kompisens ögonvrå. Det tål att upprepas – man har koll på sin wingman. Båda har ansvar för att hålla sig synlig och spana efter kompisen! Varselkläder underlättar otroligt mycket där ute. Jämn-snabba paddlare i par är också att föredra eftersom frestelsen att ta dendär vågen troligen blir mycket stark.

    Kommunikation ute på havet
    Vi behöver kunna kommunicera ute på öppna havet. Att ropa fungerar inte om du vill att mottagaren ska uppfatta ett budskap, möjligen kan du påkalla uppmärksamhet. Det kan vara exempelvis att du behöver söka dig in mot land i förväg eller att vi behöver justera vår kurs. Skillnaden mellan dessa budskap kan lätt missförstås i det stora bruset. Knapptelefonerna fungerar halvbra. Kinatelefonerna kräver övning i menyerna bara för att ringa upp rätt kontakt. CAT-telefonen har ljudet mycket lågt inställt som standard och i rytande kuling hörs inte mycket. Med det i åtanke vill jag ta upp frågan att ha med VHF ute på öppet hav. De kostar cirka 1500 kr och med en sådan underlättas kommunikation mellan oss. Vi har även ytterligare en möjlighet att påkalla hjälp från sjöräddningen. Ja, jag vet att det finns andra manicker också, och jag uppmanar till dialog med förbundet om du har specifika kunskaper på området. Vi kommer prova vhf under kommande helg på Vänerns vågor.

    Eget ansvar och bedömning
    Jag gillar öppenheten vi har – att alla är välkomna att hänga på och att göra sin egen bedömning. Att alla som följer forumet kan vara medvetna om att “det är några som paddlar nu” och kommentera i trådarna. Tycker att de egna besluten fungerade rätt bra den senaste helgen. Jag lade ut i forumet och beskrev kort att det krävs erfarenhet. Några beslutade att köra i fjorden istället och det verkar som att alla var mer än nöjda med paddlingen och kommunikationen. Det funkade bra. Den enda malören var att jag hade min bilnyckel i Jenny och Johans baksäte när de drog vidare till Jonttis. Tack för supporten hörrni!

    Rätt beslutsunderlag
    Fjordarna är ganska väl beskrivna och väl paddlade. Vi vet relativt väl var gränserna går på våra två fjordar, Kungsbacka och Marstrand. Gemensamt är att det går att hålla sig rimligt nära land och att det är sträckor som vi gärna kör flera vändor på. Vågorna trycks ihop bra och blir surfvänliga. Marstrand kanske lite mer korsvågor än Kungsbacka, men fortfarande en fjord med allt vad det innebär. I sammanhanget är det öppna havet är något helt annat. Vad som gäller  för sträckor som Lerkil är mindre känt bland de flesta av oss. Mer kunskap om vad som gäller där ute hjälper varje enskild individ att ta rätt beslut. Ja – tänk till som fan!

    Tänk på:

    • Din wingman.
    • Vilken båt sitter jag i och vilka förhållanden klarar jag i den? Kommer jag känna mig trygg där ute?
    • Är du tillräckligt vältränad för sträckans längd och en massa re-entrys?
    • Ditt psyke – kan du vara trygg, avslappnad och stabil långt där ute i rådande förhållanden? Om inte så blir du snabbt trött och vinglig.
    • Kommunikation, med telefon och gärna VHF eller annan apparat.
    • För riktning på sjön: Kompass på låret eller wayponts i klockan.
    • För att ha koll på distansen; GPS med distansmätning på armen,

    Tumregler

    Viktigast av allt, gör välgrundade bedömningar redan hemma i soffan. Ta med distansen, korsvågorna, vågstorleken och det faktum att du är en halvmil från land i beräkningen.  Här kommer en tumregel, avstämd med några av dem med mer erfarenhet än mig:

    På det öppna havet behöver du klara den dubbla vindstyrkan jämfört med fjorden. Det ger ett rimligt begrepp om svårighetsgraden ute på öppet hav. 

    Ja, dubblering av vindstyrkan är fullt rimligt, särskilt om jämförelsen är Kungsbackafjorden innanför Lilla Jägaren.

  • Bloggen
  • Vinter-DW – Torrdräkt eller våtdräkt?

    Gött att fler upptäcker vinterpaddlingen. Ofta bra vind och vågor. Ja, nybörjare är välkomna.

    Glödhett med Torrdräkt
    När jag nyligen sålde en välkänd torrdräkt på blocket, budade köparna som på en överhettad bostadsmarknad. Det verkar vara en megatrend med torrdräkt.

    Hört att det KRÄVS torrdräkt vid DW på vintern. Någon säger att det handlar om rörelsefrihet för bra teknik. En tredje tycker att torrisen är smidigare att ta på och av. Någon påminner om att alltid ta med en kniv ut om man paddlar med torrdräkt och någon annan påpekar att en torrdräkt med hål inte fyller sin funktion. Alla har säkert rätt. Själv gillar jag att paddla med torrdräkt. Smidig som en pyjamas – första kvarten på havet.

    Eller?
    Nej, för mig handlar det om svett. Ja, transpiration alltså.

    Det är vattenpölar i ärmarna efter 30 min paddling. Upplevelsen en halvmeter längre ner…… kan summeras med ett klassiskt citat. “Först är det varmt, sen blir det kallt”.

    Ja, du fattar.

    Fötterna mår fint med tjocka yllesockar i torrisen, men tänk när jag reser mig efter paddlingen och en liter svett forsar ner till de torra och fina fötterna. Uuuuuuh. Omysigt.

    Alltid dubbla underställ
    Transpirations-problemet i torrisen löser man med dubbla lager underställ. Underst ett lager klassiskt svett-underställ. Några verkar föredra olika former av ylle som mellanlager. Fleece används också. Dessutom finns specialtillverkade underställ för ändamålet. Så länge mängden fukt innanför membranet är rimlig, funkar det för många att det sugs upp i mellanlagret. Några byter bara en tröja mellan turerna när vi kör många varv DW. Dubbla underställ funkar för mig vid exempelvis alpin skidåkning, men inte i den fuktigare miljö vi paddlar i.

    Våtdräkt på tork hemma i källaren

    Säkerheten
    Så länge det är rimligt torrt mellan kroppen och Goretex-membranet är kanske torrdräkt det säkraste alternativet.

    Tidigt i våras, strax efter islossningen i Öresjö testade jag säkerheten med torrdräkt efter två timmar paddling. Genomblöt av svett välte jag en bit från bryggan och tvingade mig själv att ligga kvar någon minut i vattnet. Oj, vad snabbt det blev kallt. Skulle inte fixa en halvtimme i vattnet. Insåg att jag har haft en falsk trygghet med torrdräkt.

    Träffade några kite-surfare ute på havet någon vecka senare. De berättade om tjocka våtdräkter för kalla vattentemperaturer. Insåg att olika surfare, simmare, dykare ligger länge i vinter-kallt vatten med våtdräkt. Ping – här är lösningen för mig.

    Alternativen till torrdräkt
    Det finns säkert flera olika alternativ. Provade först med det jag hade. På med tunna sommar-neoprenet med långa byxor och en långärmad tröja. Ovanpå det long-johns i 3mm neopren. Därefter paddel-annorak. Gjorde om testet vid bryggan efter ytterligare en tvåtimmarsrunda, nu i högre fart. Ojoj, en fungerande lösning för transpirerande Örjan. Upptäckte att det behövs en tamp eller kraftigare gummisnodd kring midjan eftersom jackan inte slöt tätt. Så, vanlig sommar- och höst-utrustning i flera lager funkar för säker paddling på vintern. Någonting säger mig att det är just så som surfskipaddlare gjort fram tills torrdräkterna började dominera marknaden.

    Det kan vara svårt att hitta en vinter-tjock long-john. Övervägde ett tag att köpa begagnad surfing-våtdräkt för att direkt gå på med kniven för att skära bort ärmarna och halstätningen. 7mm Long-johns för dykning säljs i set med jacka som oftast har en blöja och verkar klämma mellan benen, ajaj. Det går dock att beställa utan jackan från USA. Hittade på blocket en dykfirma som sålde begagnade 7mm long-johns från Aqualung för en spottstyver. Efter att ha lagat med våtdräktscement och testat, kan jag konstatera att 7mm är varmt så det räcker. Du som är frusen skulle gilla den skarpt. Med våtdräkt på vintern blir skorna viktiga. Jag behöver neoprensockar och 5-7 mm tjocka skor när vattnet är kallt.

    Varm och gosig våtdräkt med 7mm tjocklek och mjuk insida.

    De flesta verkar undvika att paddla i hel våtdräkt eftersom det hämmar en hög paddelföring. Men, är det någon som testat de våtdräkter som simmarna använder? Simmarna bör ju rimligen ha samma förutsättningar som oss, att armarna måste vara fria.

    Pro’s & Con’s – vad som är bäst verkar vara individuellt
    Jag hade hellre paddlat i pyjamas-smidig torrdräkt istället för flera kilo våtdräkt. Visst är vattentäta membran som andas fantastiska, men de har långt ifrån det flås jag behöver. Gränsen för just mig verkar gå vid aktivitetsnivå strax under promenadtempo, låt oss kalla det flanör-tempo. Så, för mig är torrdräkt bara för helg med tält och bag-in-box-vin.

    Med våtdräkt är det krångligt att byta om, tungt att bära i packningen, skrymmande och meckigt att torka. Men, det funkar bra när man väl paddlar, och då kan man trycka på för fullt så att det bränner i lungorna och musklerna.

    De flesta svettas mindre än mig och då ser prioriteringarna annorlunda ut. Kanske vill du ha våtdräkts-lösningen när du kör hårt i en fjord och torrdräkten på den längre och lugnare turen. Några drar på torrisen medan jag fortfarande tycker att det är sommar. Lyllos alla ni som slipper svettas syndafloder på fel sida om goretex-membranet.

    Summasummarum.
    Torrdräkten är säker, smidig, behaglig, enkel, lätt – om du svettas bara lite. Svettas du som ett fullblod är den inte bra på något sätt.

    Den tyngre och klumpigare våtdräkten är alltid en säker lösning som du kan maxa i och svettas som ett fullblod, hela året.

    Men, under våtdräkten då?
    – Gundes gamla kallingar från craft så klart.

    Over & Out //Inlands-Örjan

  • Bloggen
  • Utveckla paddelteknik

    Bloggare: Örjan Skatt a.k.a “Inlands-Örjan”

    På tisdagens intervallträning var min puls för första gången stadigt över 180 vid paddling. Yes! – Det handlar om paddelteknik och känns som ett genombrott. Det är inte alla dagar pulsen kommer upp så bra ens i den idrott jag kan bäst, skidor skate. Både knopp och kropp måste vara med i matchen.

    “Många i gruppen behöver rotera mer”. Emma konstaterade att vi är många som skulle ha glädje av att utveckla paddelteknik.

    Jag tänker att det handlar om att vilja sträva efter att bli snabbare. Varför dårå? – Förutom att det är meningen med livet, så behövs ju hög maxfart in i vågorna och på väg till nästa nedförsbacke. Ja, de flesta verkar vara pepp att köra hårt och snabbare, iallafall ibland och på sin egen nivå. För mig handlar det lika mycket om att få tillgång till ytterligare en dimension av paddlingen, den andliga värld som öppnar sig vid 180. Hög promille med signalsubstanser, mjölksyra och endorfiner. Myriader av nervimpulser.

    Det krävs förhållandevis god teknik för att kunna använda så stora och många muskler att pulsen når en nivå som i fysiologisk bemärkelse är intervallträning, gärna cirka 10-20 slag under maxpuls. Oavsett fysisk kapacitet så har vi möjlighet att plocka ut mer kraft och fart ur kroppen. Den framåtdrivande paddlingen är en svår tekniksport. Racing-paddlarna gnuggar paddelteknik i ett helt liv. Dem har vi mycket att lära av. Visst kan det ibland behövas stödtag och en lägre paddelföring i vågor, men oftast bara ett kort ögonblick – oftast kan vi effektivisera själva framdriften även i stökiga förhållanden.

    Vi som tidigare paddlat havskajak har mycket att lära av med, avprogrammera. Att sitta med låren fastkilade mot sittbrunnsargen är stabilt och en snuttefilt vid minsta krusning. Det omöjliggör att ben och bål arbetar framåtdrivande och vipps så har surfski-motorn halverad verkningsgrad. Omöjligt med hög paddelföring och många väljer då att hålla paddeln tryggt och stadigt med hela handflatan under hela rörelsen. Framåtdrivande tryck på fotstödet och att doppa paddeln vertikalt är inte att tänka på i det läget. Det är sådan paddelteknik vi tar med oss till surfskin, väl inövad. Forskning brukar peka på att det är svårare att “lära av” med något än att lära nytt. Good is the enemy of great. Själv har jag svårt att lära av att dricka mjölk direkt ur paketet när jag kommer hem efter träningen…… Vi måste därför helt börja om från början med riktig paddelteknik. Då blir vi först rankare i ekipaget, innan vi hittar ny stabilitet i kraftigare paddeltag. Elitpadldarna har ju stabilitet i det, så helt omöjligt kan det ju inte vara. Tar det som en utmaning.

    Kaptenen i lumpen sammanfattade läget: “-Stopp. Backa. Gör om. Gör Rätt!

    Jag paddlade med en racing-räv i somras. Med surfski-mått var det plattvatten. Mycket tekniktips. Han var till synes enkelt uppe i farter över 17 km/h och helt stabil. Jag var inte ens nära. Ändå har jag kommit en bra bit i förhållande till de 10-11km/h som jag kunde pressa mig upp i från början i surfski. Tung insikt att det trots stora framsteg finns så mycket att lära.

    Vi behöver “clinics” och teknik-träningspass där racing-kanotisternas kunskap kan spridas i gruppen. Föreslår att vi kör “dagens tekniktips”. Det tar 5 min innan varje paddling. Vågar nog lova att det leder till minst 5 min vid fikat också. Ibland kan vi filma, torrpaddla och analysera tillsammans. Därefter gnugga in nya detaljer med intervaller, långa distanspass och i vågor. Hitta ny stabilitet, lära av, lära nytt, stabilisera, gnugga in. Detalj efter detalj. För att citera de stora tänkarna “- Wax on, Wax off….”

    Japp, så ska du göra!
  • Bloggen
  • Att Uppdatera från Havskajak till Surfski

    Paddling i gränslandet mellan idrott och friluftsliv.

    Jag är övertygad om att många som idag paddlar havskajak skulle trivas bättre med surfski. Detta inlägg vänder sig därför till alla havskajakpaddlare som även är lite intresserade av bråttom-paddling för motion och lite fler adrenalinkickar inom säkerhetsmarginalen. För de flesta av oss är säsongen längre med en surfski. Genom att beskriva mina egna erfarenheter hoppas jag att du som läser kan ta ställning till vad som rimligen stämmer med din situation och intressen.

    En ganska vanlig, nybliven havskajakpaddlare

    Jag har senaste åren uppdaterat min hälsa till att bli friskare och piggare, som surfski-motionär. Längdskidorna höll mig vältränad i många år.  Därefter skaffade vi familj med barn, husrenovering och fikade lite för ofta. 2012 strejkade ryggen helt och hälsan var på dekis på många sätt.

    “- Sade du inte att ryggen blev bättre när vi var ute med havskajak och tält för några år sedan?”. Kompisen har alltid tjatat om paddling. Visst var det en trevlig friluftstur, men är det verkligen någon vettig motion?

    Friluftstur till Lurö i Vänern med hyrkajak våren 2013. Dålig rygg mår bra av paddling. Dags att köpa egen kajak.

    Prova olika paddlingstraditioner

    November 2013 skaffade jag egen kajak, en havskajak med extra allt. Skädda, roder, packluckor så att den kunde användas till det mesta. Lärde mig nästan roll, men inte riktigt. Först använde jag inte rodret utan satsade på styrtag och lutning. Jag provade grönlandspaddel som gav mig en skonsam rörelse med låg energiförbrukning i marschfart. Visst är det en fantastisk känsla att paddla med en egentillverkad paddel av lokalt granträ, helt ljudlöst. Den känns lätt, skön att hålla i, luktar gott med lite linolja. Mot slutet av första sommaren använde jag ändå roder och vanlig plattpaddel oftare eftersom det var svårt att få samma tryck i paddlingen med styrtag, det blev roligare. Såhär några år efter, inser jag att det vore omöjligt för de flesta vanliga dödliga att paddla plattvatten över 12 km/h och samtidigt styra genom lutning och styrtag. Ännu svårare med grönlandspaddel i de hastigheterna.

    Vad är en Surfski?

    2014 stötte jag på surfskis första gången. Jag undrade vad det var för något, det såg konstigt och extremt ut, och de paddlade mycket ranka kajaker långt ut på havet i höga vågor. Det verkade farligt och en smal nisch för halvproffs – inget för mig tänkte jag.

    En surfski är en blandras med en havskajak som mamma och tävlingskajak som pappa. Ordet surfski verkar ha med ursprunget att göra. Det verkar ha varit modifierade surfbrädor för livräddning som några började paddla långa downwind-tävlingar med. Tidigare var alla surfskis snabba och ranka som olympiska sprintkajaker, men så är det absolut inte längre. Tävlingar i Sverige går på sträckor längre än en mil, gärna två mil eller mer och mestadels medvind. Segrartiderna är nästan alltid mellan en och två timmar, så en tävling blir ett bra träningspass för oss motionärer. Nej, det är inte lökigare att paddla medvind en timme än motvind en timme. Det krävs frekventa max-urladdningar för att fånga surfvågor och det suger skiten ur oss motionärer. Träningsformen är såpass bra att många elitpaddlare på hög nivå tränar surfski i downwind eftersom det blir perfekt intervallträning. Ofta märker man först efteråt hur hårt man paddlat. Surfskin är konstruerad för att vara snabb och gå bra i vågor, särskilt vid medvind. Naturligtvis är en traditionell tävlings eller motionskajak bättre på plattvatten, särskilt möjligheterna att ställa in rätt sittposition, men vågor är inte motionkajaken konstruerad för. Surfskin har en bra sittställning med öppen sittbrunn och god paddel-ergonomi, nästan som en tävlings eller motionskajak. Surfski är helt enkelt en såndär bra blandning av idrott, lek och friluftsliv.

    Livräddnings-ski på Bornholm 2017

    “Så varför paddlar du dendär konstiga kanoten då?”

    Paddling har visat sig vara den rörelse som bäst stärker min rygg. En något mer topprank kajak gör att jag sitter med rätt hållning större delen av tiden, utan att sjunka ihop. Fler muskler kring bålen aktiveras. Bättre paddelteknik stärker ryggen bättre eftersom det involverar fler muskler. För mig har paddlingen varit den viktigaste nyckeln till en bättre rygg. Från ständig värk som gjorde cykel, löpning, längdskidor omöjlig för 5-6 år sedan, till att ha en rätt bra rygg och hälsa i allmänhet.

    Kapellet och de vattentäta skotten i havskajaken var en trygghet och jag vågade mig gradvis längre ut på öppet vatten. Känslan påminde till en början om turer med längdskidor på fjället. Tidigt insåg jag dock att även om havskajaker är mycket roliga att leka med i vågorna, saknar de nödvändig ergonomi för motionspaddling. Jag kunde inte paddla så att pulsen ökade mer än när jag joggar. Ju mer jag lärde mig, desto mer kändes havskajaken som turskidor eller vita blixten i förhållande till längdskidor.

    Snabbare är roligare

    Visst går det att motionspaddla i en havskajak men det blir roligare och lättare i en båt som har konstruerats för god paddel-ergonomi. För att paddla fort och länge krävs att fler och större muskelgrupper används och den viktigaste skillnaden är ett bättre fotstöd. I havskajaken kunde jag såklart paddla hårt, men över 9,5 km/h ökade inte hastigheten nämnvärt, även med mycket stor ansträngning. Nu är jag cirka 2 km/h snabbare i marschfart och 4-5 km/h snabbare i maxfart. Många undrar säkert om det verkligen har så stor betydelse. Den återkoppling som hjärnan får när surfskin fortsätter accelerera även efter att gps-klockan visar både 10 och 11 km/h gör att jag orkar lite mer – för att komma på en våg, runda nästa udde, komma ikapp kompisen eller att köra en extra intervall. Den lilla extra farten gör att vi kan surfa många fler vågor. En stor våg med länkning till nästa stora våg är lika skönt som svängar i orörd pudersnö på fjället. Jag paddlar därför hellre, hårdare, längre och med högre puls i surfskin än i havskajaken.

    En motionsrunda i Blekinge under semester

    Hög säkerhet med rätt kläder.

    Re-entry i surfski är MYCKET lättare än självräddning med havskajak. Självräddning där du ska upp och balansera ovanför sittbrunnen kommer alltid vara svårare och därför mindre säker. Surfski blir helt enkelt säkrare ute på öppet, kallt och kokande hav. Själv har jag använt denna extra säkerhetsmarginal både till att öka säkerheten, öka aktionsradien, paddla i hårdare vind och förlängt säsongen.

    En skillnad är att man alltid är i kontakt med vattnet i surfskin vilket många uppskattar och andra inte. Därför används oftare våtdräkt eller torrdräkt. De kläder som används i surfski ger lika bra eller bättre komfort och säkerhet jämfört med sittbrunnen i en havskajak. Visst känns det gött att sitta torrt under kapellet, men min erfarenhet är att kondens i sittbrunnen ändå gör att man blir helt genomblöt efter en stund. I surfskin utsätts hela kroppen för kall luft och benen blir våta hela tiden. Det ventilerar bort överskottsvärme när vattentemperaturen kräver våtdräkt eller torrdräkt. Vi måste alltid klä oss efter vattentemperaturen – inte lufttemperaturen. Ja, visst kan det bli basu-varmt en vårdag med sommarvärme och kallt vatten, men oftast lirar ändå temperaturerna riktigt bra. Våtdräkten innebär också att den fukt jag utsätts för, mer kommer från havet än mina egna svettkörtlar – fräschare.

    Med torrdräkt under kapellet är endast myspaddling aktuellt. Efter en stund med aktiv paddling sitter jag med upplevelse om ett par liter svett på fel sida om torrdräkten och det är inte mysigt. Med våtdräkt under kapellet kokar motionären även vid måttlig ansträngning. Genom att variera kläderna efter vattentemperaturen kan surfski även vara en vintersport med högre intensitet än bara myspaddling. Säsongen för aktiv surfski-paddling är därför mycket längre än för motsvarande havskajak för oss amatörer som inte är bombsäkra i roll.

    Kläderna är mycket effektiv överlevnadsutrustning i kombination med re-entry. Havskajakens säkerhetsmässiga motsvarighet är den bombsäkra rollen. Inuiterna som utvecklade kajaken som koncept var proffs och kunde förlita sig på denna teknik. Om jag välter och missar en roll i höga vågor en tidig vårdag, är det risk att den våta exiten blir den sista jag gör om jag bara bär ett kapell eller tuiliq och vanliga frilufts- eller träningskläder. På frågan om jag ville ägna mycket tid tid åt att träna roll eller att paddla var mitt svar enkelt.

    Så, havskajak eller surfski?

    Havskajaken tillåter att man rör sig ute till havs eller mycket nära strandlinjen, medan surfskipaddlaren oftast håller sig borta från grund som kan slå sönder det stora underliggande rodret. Även om det är mycket vanligt med surfskis förberedda för akterhängt roder och det bara tar några minuter att byta, är det sällan jag ser någon använda det eftersom styrverkan är mycket bättre med det underliggande rodret.

    Havskajaken är ofta så initial-stabil att den för många mer inbjuder till att flanör-paddla och njuta av naturen än att paddla aktivt. Om du bara ska mysa runt nära stranden under högsommaren, utan vågor så spelar det inte så stor roll vad du sitter i. Så, köp hellre en stabil surfski med packlucka och akterhängt roder, då kan det hända att du på köpet upptäcker tjusningen med aktivare paddling.

    Att paddla havskajak med skädda är lite som att åka telemark jämfört med vanliga alpina skidor, en enorm känsla och tradition. Samtidigt är det svårare att lära sig köra fort och att använda de prestanda som faktiskt finns i både skäddakajaken och telisarna, de kräver mycket av sin utövare. På telis är jag ganska nära prestandan i alpina skidor och de extra frihetsgraderna med lös häl gör min dag på fjället. Därför förstår jag att de som lärt sig styrtag, höga stöd och roll gärna fortsätter paddla i grönländsk eller brittisk stil. Alla vi andra som aldrig uppnått excellens i dessa tekniker har sannolikt bättre förutsättningar i en modern surfski, precis som de flesta snabbt har roligare med moderna alpina skidor än med telisar.

    “Surfskifolket på västkusten fikar alltid”

    Surfskin i all ära, men det som är lika viktigt för mitt växande intresse är kompisarna som paddlar. Att paddla tillsammans är en säkerhetsfaktor, ett bra sätt att utveckla paddlingen och ett trevligt sätt att umgås eller träffa nya vänner. Dessutom är samarbete med bilar nödvändigt för att lång och bra downwind ska bli möjlig.

    Jag hakade på västkust-gänget en gång när det vankades downwind och var öppen för risken att bli betraktad som det femte hjulet, beredd att vända och åka hem. Det var dock alltid några erfarna som vände upp i motvind en stund för att se till att jag längre bak var säker. I gänget finns en uppenbart genuin glädje att fler vill lära sig sporten och det finns plats för alla som är intresserade. Vi hittar formerna för att paddla tillsammans. Intervaller kan man alltid köra tillsammans i olika hastighet och ibland delar vi gruppen på en enklare och en större downwind-plan eller träningsrunda. Att paddla en tävlingsbana eller en lättare variant i “eventgrupp” vid tävlingar är mycket trevligt.

    Fika är viktigt för trivsel och sammanhållning. Vi fikar i sjöbod, baklucka, på klippor eller på en kall och blåsig strand. Alla i gänget inser att vi är beroende av varandra där ute på havet, i livet och i logistiklösningen.  Alla kan bidra med någonting. Där händer någonting väldigt positivt i gruppen.

    Surfski-flottör för trygghet

    Trots allt upplevs ofta surfskin som rankare när det uppgraderas från havskajak. Ofta är tippigheten mer påtaglig vid mindre vågor och på platt vatten och ofta är den upplevt ranka surfskin stabilare i större vågor. Jag älskar beskrivningen av fenomenet med en boll och skokartong som VKV har på sin hemsida.

    De flesta havskajakpaddlare kan självräddning och därför vill jag dela med mig av hur jag gjort vid uppgradering till rankare surfski. Med surfski blir re-entry så enkel att flottören aldrig verkar varit efterfrågad i surfskikretsar. För att ytterligare stärka säkerheten, främst när jag paddlar ensam, har jag gjort en egen flottör som är snabb att få fram om den behövs. Kanske är jag lite nojjig.

    När det blåser sitter den i gummicorden bakom mig och när jag inte paddlar är den ett skydd för paddelbladen. Även om jag ännu inte använt den i skarpt läge så har den varit lugnande när jag legat ensam i kallt vatten med höga vågor, långt från land. Den har gjort min paddling lugn och stabil när jag varit liten och rank.

    Surfski-flottören som transportskydd för vingpaddel.
    Surfski-flottören på akterdäcket

    Minst tre lager liggunderlag och en kniv eller sax. En gammal skidhållare och en rulle silvertejp. Vipps så har du en surfski-flottör.

    Tejpa igen änden på flottören så att flottören stannar på paddel-bladet ute i vågorna.
    Dra åt med kardborrebandet runt skaftet så att flottören inte lossar ute i vågorna.

    //Inlands-Örjan

    Motions- & rekreationspaddlande kontorsråtta som bor i Borås. Paddlar oftast hemma i Borås på Öresjö, men hellre på Västkusten eller hos svärföräldrarna vid Trelleborg. Helst paddlar såklart en Skaraborgare på Vänern.

  • Bloggen
  • Meningen med livet. Meningen med Västkust Surfski

    Bloggare: Trent Victor

    Jag har sett vågorna bara rulla och rulla, stora och feta, igår i vanlig ruskväder 14m/s i Båstadstävlingen, idag i 16m/s i solen på Älgöfjorden vid i Marstrand. Idag drog det på i perfekt riktning, havet kokade, jag och Eric Gilland skrek. Så mycket jag surfade, ja vi surfade hela vägen från Marstrandscampingen. Idag tänkte jag att jag måste försöka förklara. Att jag får vara med om detta, att vardagen överträffar tävling helt klart. Jag tror jag tränar för att antalet vågor som åker under mig ska vara så få som möjligt. Jag vill gå plus – jag vill ta fler vågor (inklusive de jag bryter igenom) än de jag passerar under mig. Jag tror i och för sig jag har kommit så långt i surfski därför det är så kul med alla kompisar, allt fikande, allt socialt i bilen när man transporterar. Jag känner en sådan stark lust att få fler att förstå hur jävla roligt det är med riktiga downwinds. Hur roligt det är att bli glad över vädret när alla andra tycker det är pissdåligt. Tror min ena son förstår. Han vill inte paddla platt, bara när det går att åka. Jag tar ut folk i dubbeln och de får åka våg och skrika och skratta, om de törs.

    Varför är det viktigt att förklara? Jo, jag godkänner alla som kommer till på vår Västkust Surfski Facebook grupp. Jag vill att folk ska förstå det roliga – vad de gett sig in på. Gruppen bara växer och växer, jag kontrollerar och godkänner att det är riktiga människor och inga robotar som vill sälja Ray Bans och sex. Riktiga människor intresserar sig – nu 648 pers. Vi startade Västkust Surfski därför det fanns en grupp Surfski Syd så tänkte vi ja va fan. Det var under Peter Ekströms surfski camp i Varberg då det blåste 20 m/s(!) och folk låg i vattnet överallt och inte kunde komma upp och Oskar Algren åkte baklänges i sina speedos och eldade på mig att surfa i min Fusion som fan inte kunde surfa, sen tog han strypgrepp på Ola Ström så han svimmade vid grillningen, Evy var så nerkyld att det fick liggas sked. Det var tokigare förr, ja faktiskt. Nåväl, just då så kom vi på det skulle vara kul att skapa Västkust Surfski och träna ihop.

    Ända från början var det kul vi skulle ha, vi ville inte ha föreningar och tråkigt, ingen ”tyst och cool” elit-only stämning, utan en ”alla ska med”, smått oseriöst inställning. Vi ändrade namnet tusen gånger, det var kul. Vi hittade på en massa tävlingar och event. Det växte, folk kom, tjejerna kom. Det är så coolt. Vi har en websida – är det legit snart eller leker vi fortfarande? Spelar det roll?

    Jag älskar det här att vara i en sorts fiskhjärna tillstånd – oj en våg, paddla!, oj en våg till, paddla paddla! Ja, sådär går det till – förskräckelsen har väl nötts ner men jävlar vad det var kul att våga ut i stora vågor, bli avkastad, bli förskräckt. Min teori är att det sållar bort folk (detta med att bli avkastad). Man måste vara lagom crazy för att hålla på med detta och då är man en rolig människa. Jag talar sanning! Motbevisa mig! Jajaja poängen kommer här: Jag tror sporten surfski lockar roliga människor.

    Men det jag skulle egentligen komma till är att en Downwind är allt. Idag i 16ms i solen på Marstrandsfjorden var det uppenbart. Totalt avskalat och nerkokat handlar det om jag som jagar och trycks fram av vågor i en rasande fart. Det är så kul. Att man behöver träna för det, byta båt många gånger, lära känna folk för att hitta paddelkompisar (fika är ett hett tips) är bara möjliggörare för att lyckas fånga vågorna. Vågorna mäter man sin prestation mot – bara jag vet om jag borde tagit fler egentligen, eller om jag hade en bra dag och tog fler än jag väntade.

    Nåväl, jag är så tacksam för att jag får vara med om det här. Jag är tacksam för människorna som blivit mina kompisar, jag är tacksam för det sjuuukt vackra Marstrandsvädret idag. Jag vill att alla ni som slinker med i Västkust Surfski Facebook grupp och stalkar lite lagom, intresserar er och funderar på att komma med, jag vill att ni ska veta vi tror på er, att ni kommer klå oss i vågorna och skratta efteråt vid bakluckefikat i regnet i +5 grader då era nära o kära tänker ni är heeelt tokiga som ger er ut i det här vädret! 

    Vid tangenterna: En tacksam Trent!

  • Bloggen
  • En sommardag med Västkust Surfski

    Bloggare: Örjan Skatt

    Detta blogginlägg är tänkt att ge en personlig bild av paddling, kamratskap och lite av de djuplodande existentiella grubblerier som uppstår i surfski-livet. Kort sagt, en ganska ovanlig men typisk dag med Västkust Surfski.

    Min kompis Gert har tjatat om paddling i alla år även om jag i många år var ganska trögfattad och ointresserad. 2013 trillade myntet ner för mig och jag återkommer i ett senare inlägg om mina egna uppdateringar “från vrak till kajak 2.0”. Gert och jag blev tighta kompisar när vi åkte telemark på studentbudget uppe i Jämtland. Då var snowboard nytt och alpinskidorna hårda och raka. Nu tog jag ledigt eftermiddagen och äntligen skulle vi får en halv dag att leka tillsammans, som i våra tidigare liv, utan hänsyn till barns eller fruars behov och önskemål.
    “- Vad vill du göra?” “- Paddla såklart!”.

    Problem. Gert hade skickat hem sina prylar till Östersund med sin fru och bil när hennes jobb behövde henne. Han skulle ta flyget hem och vi saknade både båt och paddel till honom. Kläder fanns hemma i sport-förrådet, men en extra surfski och paddel har inte min familjs hushållskassa medgivit ännu, trots en mängd kreativa förslag. Ut med en förfrågan i forumet för Jonttis bull- och surfski-träningsgrupp. Det är en grupp som tränar varje tisdag vid Jonttis, fjården. Det visade sig att gruppen ställer upp när det verkligen kniper – och det gjorde det ju – VI VILL PADDLA. Till slut stod vi där med fyra möjliga båtar och flera paddlar att välja mellan. Jag blev alldeles rörd av all omtänksamhet med prylar som olika paddlare erbjöd sig att låna ut. Tack alla. Såhär har det varit hela mitt tvååriga surfski-liv, det finns alltid någon som är glad att hjälpa till. Min båt var trasig i höstas, och vips erbjöd Emma en sits i dubbel när vindarna var rätt. Som nybörjare märker jag att det alltid finns någon som har koll på oss längre bak när vågorna bli större. Tidigare i våras när jag var gräsänkling utan bil att frakta surfski på, fanns en ski att låna och plats i ett tält under KISS-helgen i Varberg. Min paddelteknik har grovslipats av rutinerade tävlingspaddlare. Det märks att det är med glädje som dessa paddlare delar med sig till den som är intresserad. Samma glädje som jag själv känner när jag får tillfälle att lära ut längdåkning som jag kan. Numera kan jag även hjälpa dem som börjat paddla senaste månaderna. Det är så det är i gänget, alla som är intresserade har en plats – häng med du också.

    Vi började med lunch inne i Göteborg, Gert och jag. Snabbt konstaterade vi att det är trevligare att åka ner till Jonttis och klämma lite på prylarna än att hänga i stan hela eftermiddagen innan träningen kl 18. Ja, det blev en kanonfin eftermiddag. Vi kom till Jonttis redan vid 14 och mötte Richard som hade vägarna förbi – trevligt! Han tipsade om att åka ut till Röda Holme och paddla längst ut vid spetsen av Onsalahalvön under eftermiddagen. Han verkade sugen att hänga med, men nyopererad tumme hindrade honom tyvärr. “Där är nog lagom vågor där i sundet innan vinden lägger sig ikväll.”.
    Ja, vi hann även med den ordinarie jonttis-träningen och vi hade trots allt lite krafter kvar för en semester-motions-runda där Kent-Ove, bagarn slöt upp trots industrisemester. Vi tror inte att bagarn var helnöjd med vetelängden vi fixat i all hast på hemköp, men det var trevligt att fika och ljuga.

    Ute vid Röda Holme paddlade vi i lugn takt några kilometer ut mot fastlandets yttre skär. Gert har paddlat mycket, mest fors och havskajak, men även en del rankare motionskajaker som VKV 100, en vintage tävlingskajak. Han har inte gjort någon tur med surfski tidigare, så han var ovan vid hur en surfski rör sig i vattnet och fungerar. “Det känns som att kapellet läcker!” “Hur fungerar länsen?” och vi båda meckade med fotstöd. Vi övade på re-entry i lugnt vatten och det fungerade riktigt bra eftersom han sedan tidigare kan självräddning med flottör.
    Där ute körde vi “in & out” i sundet mellan Malö och fastlandet. Ja, det betyder helt enkelt att man paddlar ut ur sundet mot vågorna, vänder och paddlar med vågorna in i sundet. Låter inte så kul, men det var en bra “playspot” där. GRYMT fina vågor med lagom utmaning för oss båda som satt lite ostadigt i början. Vi hade cirka 6-7 m/s västlig vind med mycket vita vågtoppar. Vågorna trycktes liksom ihop på väg in genom sundet. Stora, lättsurfade vågor, precis som inne i fjorden vid sydlig vind. Två Leenden från örsnibb till örsnibb. Gert har surfat och länkat vågor med havskajak, men jag är ganska säker att detta blir minst en nivå roligare för honom. Paddlings-upplevelsen verkar ju vara en exponentiell funktion av prestandan i ekipaget.

    Hoppas nu att Gert skaffar en surfski och bildar “Storsjö Surfski” hemma i Östersund/Jämtland. Det är ofta bra vågor där uppe, i långa vikar på flera mil, där vågorna kan byggas upp. Det verkar finnas turer i alla vindriktningar. Har aldrig sett så fina vågor som vid deras bröllop i höstas. I Östersund blåser det alltid hårt från fjället. Det vet jag efter att ha cyklat till Mitthögskolan i fyra år. Nästa surfski-destination möjligen……

    Jag satt i en Carbonology Zest som Emma hade fixat till oss. En rankare och snabbare surfski än vad jag är van vid. Min NK Squall+ har jag valt för att kunna ta mig ut i busväder när jag är ensam. Detta var första gången jag provade en snabbare intermediate ski. Min egen är mer att betrakta som en snabbare instegs-ski. Ja, först var det tippigt, mycket tvekan och ostadigt, men efter en stund i Zest kändes den riktigt bra. Upptäckte att en rankare båt bara behöver mer resolut hantering, sätta i paddeln och styra dit jag ska, bestämt, inte tveka…… Det är lite som att byta till snabbare alpinskidor som måste kantas med hårt tryck för att svänga på ett vettigt sätt. Registrerade mot slutet av paddlingen 19 km/h i måttlig vind och länkade vågor på ett sätt jag aldrig klarat tidigare. Jag har tidigare varit uppe över 20 men då blåste det hårt. Att länka vågor handlar om att surfa på en våg så att man kommer ikapp framförvarande våg och att då tajma ekipaget så att man direkt surfar vidare på den nya vågen. Målet jag brukar sträva efter är att paddla i en ständig nedförsbacke, även om jag aldrig riktigt lyckas med det. Jag fortsätter leta efter den perfekta vågen. Med Zest var det även värt att trycka på med hårda paddeltag för att i sista stund komma över en våg. Då är risken stor att man inte hinner över vågkanten och istället hamnar med sittbrunnen mitt över vågtoppen. Då har man snabbt vatten upp till midjan och en tvärnit. Jag kom över flera sådana sista-sekunden-vågor med Zest och tippade över i surf mot nästa våg även om det på förhand verkade vara kört och på väg in i en tvärnit. Skönt säte i Zest, gillar dock inte den höga bulben mellan fötterna och rumpskålen även om den inte var ivägen för mig som är 176 cm lång, kanske en vanesak. Sammantaget är jag redo för en sådan båt i många vindar men inte att byta den enda båten ännu. Ja, 9 av 10 gånger skulle jag hellre sitta i Zest än min egen. Kan dock inte säga om jag skulle trivas bättre med en annan ski i det snabbare intermediate-facket eftersom jag inte testat andra modeller. Fördelarna med min Squall+ är att den är mer lättsvängd i vågor, lite kortare och mer lekfull. Zest kändes mycket större och klumpigare, mindre vågor liksom bara svalde den utan att det märktes. Jag som ofta paddlar i korta vågor uppskattar en kortare ski. Största skillnaden är ändå att min Squall+ är stabilare så att jag alltid vågar mig ut, även när jag är ensam.

    Vi saknade en flytväst. Jag hade tänkt ta med en från sommarstugan under helgen, men glömde. Så jag köpte en kanotväst på biltema på morgonen innan jobbet. Vi hängde den på surfskistället efteråt. Jag har skrivit “Luck-lover BAMF” stort på ryggen så att den inte blir onödigt stöldbegärlig. Häng med i gänget så kommer du snart förstå det interna språket. Hoppas den kommer till användning om någon glömmer flytväst eller tar med en kompis. Kan intyga att den fungerar även om den är ganska oskön på många sätt. Grenremmen behövs vid re-entry och skaver bara lite genom neoprenet…..

    Två trötta och lyckliga kompisar satte sig i bilen mot inlandet.

  • Bloggen
  • Välkomna att börja paddla surfski!

    Årets surfskidag hölls idag i Fiskebäck och det var en solig dag och en hel del nyfikna människor trots kalla vindar. Nelo, Carbobology, Nordic Kayak, Epic och årets nykomling Revo fanns på plats och det provades hej vilt. Vi fick fler frågor från folk  som i princip aldrig tidigare paddlat surfski hur de ska göra för att komma igång. Gå en nybörjarkurs är svaret! Läs mer om kurser här!

    För er som redan kan paddla och går i köpa tankar så kontakta respektive återförsäljare för att få prova lite till. 10 minuter i en surfski är i regel för kort tid för att avgöra ett eventuellt köp. I Göteborgstrakten finns möjlighet att prova de flesta av märkena som fanns på prova på dagen.

    Sommaren verkar vara här och paddelsäsongen sätter igång på allvar. Välkomna!

  • Bloggen
  • Träning, passion, spänning och gemenskap – och lite terapi

    Det är inte alla förunnat att finna kärleken till en ny träningstyp i den gyllene medelåldern, att drabbas av passion. Men det gjorde jag – av en slump. Jag har alltid tränat och löpningen har funnits med mig som en röd tråd genom hela mitt vuxna liv. Jämte det har andra idrotter kommit och gått, men löpningen är det enda som varit bestående. Fram till sommaren 2012. Då kom ett nytt beroende in i mitt liv. Paddlingen.

    Från mammaoro på stranden till egen surfski

    Allt började med en solblekt, roderlös, orange liten platskajak. Det var min dåvarande man, som under en båttur med vänner, fann den på en otillgänglig strand. De tog med sig kajaken hem och vi anmälde den som upphittad. Men under tiden vi väntade på att ägaren skulle höra av sig kunde ju barnen få paddla den lite.

    Eftersom jag som var en hönsmamma av rang och redo att ringa Sjöräddningen var gång ett barn försvann bakom en krök i den lilla kajaken – trots att de var i gott sällskap av sin far – var jag till slut tvungen att prova själv. För att se vad de höll på med, lite för att tygla min oro. Och jag minns det så tydligt. På det stilla vattnet i den varma sommarkvällen. Jag minns hur jag redan vid första paddeltaget visste – detta skulle komma att bli en passion!
    Drygt ett år senare köpte jag min egna surfski, en Fenn Swordfish.
    Och vägen dit var enkel och rak.

     Det som följde var i korta drag:

    • Barnens lånade leksak blev alltså min och jag paddlade som en besatt hela hösten.

    • En dag ringde polisen. Ägaren hade hört av sig och skulle hämta kajaken. Jag blev alldeles ställd och insåg att det inte var ett alternativ att vara kajaklös.

    • I oktober köpte jag en egen havskajak av Jan. Han hade en surfski (vad det nu var) och berättade om en tävling, Paddelracet 21 km, som gick nere i Göteborg. Det lät både fränt och lite läskig, tänkte jag som aldrig tävlar i något.

    • Efter mycket vånda, jag är ju som sagt ingen tävlingsmänniska, paddlade jag det där racet när våren kom. Tävlingen blev en upplevelse i sig, men det är en annan historia. Och nu hade jag fått syn på de där smäckra båtarna ”surfskis”. En sådan ville jag ha.

    • Efter provpaddlingar och diverse utfrågningar, läs trakasserier, av tålmodiga och vänliga surfskiägare hittade jag till slut min modell. I oktober 2013, ett år efter jag köpt havskajaken, var jag och hämtade min egna surfski i Varberg. Redan samma eftermiddag var jag i vattnet och tränade reentrys och tyckte att livet var grymt härligt!

    • Torrdräkt införskaffades kvickt, det var ju ändå oktober, och sedan paddlade jag hela vintern. Varje ledig stund. Testade gränser, tänjde. Skrämde slaget på mig själv, ramlade i vattnet, svettades, tränade och tränade. Och jag älskade det!

                                                                           

     Så mycket mer än bara träning

    Så småningom fann jag andra surfskipaddlare i min närhet och äventyren, sällskapet och gemenskapen blev en ovärderlig jättebonus. Efter hand har jag lärt känna fler paddlare och när jag tänker på allt roligt jag varit med om tillsammans med dem, blir jag lyckligt nostalgisk. Vänner som berikat mitt liv. Guld värda. Men paddlingen har inte bara betytt enormt mycket när det gäller träning och gemenskap. Det funkar även utmärkt som terapi. Under min skilsmässa blev paddlingen lite av en livlina. Enkelheten i att slänga upp skin på biltaket och komma iväg, var också det helt ovärderligt. Jag har väl aldrig varit så biffig som under min första sommar som frånskild.

    Varberg, KISS 2016 och Paddelracet 2015, blåsigast racet ever. Eftersnack.
    Orust utsidan, 2015. Jag paddlar ut till Vallerö och hejar på tävlingsdeltagarna.

    Min Svärdfisk och jag

    Hur som helst. Livet går vidare, men kärleken till paddlingen består. Som ”regel” har jag att ta mig ut minst en gång i veckan. Året runt. Jag jagar inte downwind främst, utan det är träningen i sig som är min drivkraft. För mig är tjusningen med att paddla att det aldrig blir slentrian eller själlöst. Havet ställer krav på min uppmärksamhet och närvaro. Ibland skrämmer det skiten ur mig och det är havets alla variationer som gör att jag inte tröttnar på att paddla. Jag kommer dock aldrig bli tävlingsbiten. Jag kör mitt Paddelrace på våren, men sedan är jag ganska nöjd. Däremot har jag drömmar om nya vatten och destinationer jag vill uppleva. Några kanske förblir just drömmar, andra kanske blir av redan i sommar. Vem vet? Äventyren väntar.

    Jag tänker ofta att jag och min Svärdfisk är som Lucky Luke och hans häst. Lonesome cowboys i solnedgången och ett jäkligt bra team.

     Alex Bergstam

  • Bloggen
  • Lustpaddling, en möjlighet eller verklighet…

    Glittrande vatten, genomskinligt vatten, smekande lätt och salt vatten, tång och havsluft, vågbrus, klippor, förväntan, kluckandet i strandkanten och de vassa stenarna under fötterna. Båtens vikt i handen och plasket när jag lägger i den, den guppar lätt och rastlöst, ivrigt…
    Rankhet och balanserandet när jag sätter mig, en bekant känsla när fötterna sätts mot fotplattan och förnimmer roderpedalernas effektiva rena rörelser. Jag tar upp min paddel ur vattnet, det droppar och glänser om den i morgonljuset. Jag tar några djupa andetag, blundar och andas in sval luft och känner både förväntan och frid. Om jag kunde spara och dela med mig av dessa ögonblick hade jag varit miljardär. Jag sätter försiktigt paddeln i vattnet och glider med några korta paddeltag ut under bryggan, jag känner hur små vågor vaggar båten medan jag styr ut mot öarna.

    Ibland flyger båten över vattnet, utan att jag vet varför det går så lätt just den dagen. Axlar, armar, bål och ben, armar som sträcks, överkropp som vrids och vader som vidrör båten när jag drar paddeln genom vattnet. Jag skymtar ett kuperat undervattenslandskap, vacker tång, vattnet är lugnt och sikten är fantastisk. När jag kryssar ut mellan öarna känner jag av farten och snart väntar öppet hav och horisonten där det bara är jag och havet. Vid vissa tillfällen inträder ett meditativt tillstånd, ofta när man paddlar själv och ännu oftare vid lite längre sträckor, lite likt yoga. En rytmisk dans över vattnet, tiden står still, paddelns rytm, hur lätt den sänks och höjs, hur den skär, greppar och flyger genom vattnet, en intensiv tillfredsställande känsla, allt detta medan båten glider fram över havet.

    Ofta paddlar jag snabbt och känner blodet pumpa, lungor som fylls och töms, känner kraften och båtens nos skjuta effektivt över och genom vattnet. Jag känner mig stark och njuter av balansen, att kunna behärska och styra denna slanka skapelse och dess framfart.
    Emellanåt paddlar jag avslappnat och eftertänksamt, låter nästan båten välja väg själv, imponerad av hur väl och envist den tar sjöarna och pekar dit den bestämt.

    Jag njuter av paddelns delikata vikt och balans i handen, känner hur vinden smeker den. Det är svårt att inte överväldigas av alla intryck medan jag samtidigt låter ögat bedåras av omgivningen och blir lätt sentimental. Jag förundras över hur mycket vi diskuterar utrustning, teknik och distanser. Vi kanske glömmer av den innerliga glädjen med paddlingens innersta väsen, glömmer att vi är så lyckligt lottade att vi kan vara på väg, i egen takt, med egen båt på ett nästan öde hav. Låter vi oss bli berörda av alla de nyanser och känslor som finns där, är vi närvarande i nuet och allt det omedelbara runt omkring oss?

    Det är inte antalet paddeltimmar, hur ofta, eller rekord som är viktigt, det är i alla fall inte där jag själv finner friden eller lusten. Ibland paddlar jag ensam, ibland paddlar jag tillsammans, allt har sin tid och att ha möjlighet att kunna välja är en ynnest, en ovärderlig förmån. Paddling i egen takt är bra för själen, det är frihet, kanske en flykt, men en skön sådan i så fall. Det kan vara spännande men är samtidigt tidlöst, kravlöst och avslappnande. Så fort man lämnat land rensas sinnet och det blir bara du själv, din paddel, din båt och havet, allt annat lämnas kvar i land och det är därför jag lustpaddlar.

    Jag har lite oväntat och mycket tack vare ett större paddelevent träffat ett avslappnat och trevligt gäng paddlare. Det ingick inte i planen, som både den gången det planerades och även fortsättningen idag är av ideell karaktär, men jag har hittat några riktigt goda kamrater som jag kan ta till mitt hjärta. De är alla ganska olika, de är spontana, eftertänksamma, glada, försiktiga, snabba, långsamma, truliga eller lättsamma, men de har alla några gemensamma drag, de är positiva och gillar gemenskap, de bjuder på sig själva och har öppna sinnen. Jag blir alldeles öm i hjärtat när jag tänker på dem, och även om ensamhet och att vara själv ofta passar mig bra är det även intensivt och lustfyllt att paddla tillsammans. Vi delar så mycket skratt och upplevelser, de är mina allra innerligaste kamrater, även om de kanske inte anar det. Att de råkar paddla, är det en slump, en metafor, eller har det med livsåskådning att göra?

    Lustpaddling? Glittrande vatten, andas, känn förväntan och frid, prova så får ni se …

     

    Anders K

  • Bloggen
  • En midvintersurfdröm

    Regi : Tarifa Surfski center / Boyan Zlatarev
    Text & musik : Daniel Kramberger och Markus Grip
    Alla foton: Boyan Zlatarev/Tarifa Surfski Center

    Snacket, uppladdningen å taggningen drog igång kring den stora surfskifilmfestivalen i Näsets Paddlarklubbs     lokaler och förverkligades i en perfekt kombo av vind och vågor genererat av totalt stiltje, pålands och frånlandsvindar. Markus Grip aka “the poster boy” hakade på till ett till en början kyligt Tarifa 9-13:e Januari. Planen var 3 dagars Surfski träning och skoj i Atlantens böljor och så gött vi fick det, trots att den samlade Surfski expertisen i Sverige röstat ner Januari som en undermålig månad för bra surf – Luck has nothing todo with it! 😉

    Vi anlände till Malaga och hyrde bil. Väl framme i Ricardos Airbnb lya installerades vi oss i denna 6 bäddslägenhet perfekt för ca 3 surfskipaddlare även om 6 st hade behövts för att hålla värmen, det var svinkallt verkligen svinkallt så i säng med underställ å två täcken blev ett vinnande koncept.

    Dag 1 (2 pass på vattnet / 2 pass teori)
    Började dagen som den första slutade med att huttra nått j-lskt med vinterjackor och underställ i en lägenhet som saknade värme förutom generat av full fräs på spisen 🙂 Paddlingen inleddes med ins and outs vid stranden för att Boyan skulle se vad vi gick för innan han tog oss på vidare äventyr, denna morgon var dock perfekt med pålandsvindar som byggde vågor mot stranden. Eftermiddagen hade vinden vridit samt ökat på rejält, nu grillades min arma kropp rejält då vi körde S2 varvat med S1 under 2h fyllt med kamerateknik (3 Gopro nerds på resa kan bli en blockbuster till surfskifestivalen :)), surf och skoj.

    Foto: Boyan Zlatarev

    Dag 2 (2 pass på vattnet / 2 pass teori)
    Paddlingsteknik på schemat denna stilla, varma och muskel trötta dag. Jämfört med gårdagen då torrdräkt rekommenderades körde jag i shorty och njöt i den 20 gradiga hettan. Träningen satte koordination och tålamod på prov, målet var att jobba på effektivare paddling och stabilitet som i sin tur skulle ge mer skoj på havet. Galet skönt med ett ,muskelmässigt, lugnt pass efter gårdagens urladdning för en trött småbarnsfar. Det var mentalt svårt att se framför sig när vi harvade runt i en å hur vi skulle bli bättre surfare men vi litar blint på Boyan och gör som han säger, det blir bäst så och det bevisade han gång på gång. Lunchen spenderades i ryggläge, vi tog beslut att skita i lunchen och sova istället (galet bra beslut att hoppa över en måltid när man är och tränar). Eftermiddagen kom två utvilade, vågsuktande west coat bad ass super surfers till samlingen och möttes av informationen att vi skulle köra v5or in och ut vid surfcentret. Vi såg ut över ett till synes blankt och platt hav men ack vad vi bedrog oss. Ett av de bästa passen under veckan där vi fick chansen att verkligen surfa vågorna och träna reentry. Med 17 gradigt vatten och klarblå himmel njöt vi i fulla drag och det var denna eftermiddagen Markus fick sitt nya smeknamn “The poster boy”.

    Kvällen kröntes med besök av Evy och Lasse och en trip downtown Tarifa, som visade sig göra sig mycket…mycket … enormt mycket bättre på högsäsong men Lasse med sin briljanta spanska fann vägen till en pizzeria muy buena. Vägen tillbaka till bilen behöver vi inte snacka om men det var inte Lasse som tog hem priset för bästa lokalsinne.

    Foto: Boyan Zlatarev

    Dag 3 (2 pass på vattnet / 1 pass teori)
    Vinden hade vänt igen och återigen läste vi av havet helt fel och trodde vi såg ett platt och surfglädjedödande pass framför oss men nu var det fart under grejerna och vi fick två pass ned riktigt bra downwind. FM bjöd på den bästa och längsta downwind sessionen av de två även om eftermiddagen och avslutningen också hade sin charm med lugn avslutning och avkopplande bad innan vi bar upp båtarna å vinkade adjö till havet å sanddynerna fö denna gång.

    Vi lämnade Tarifa med mersmak och en hel del blåsor i händerna. Vad gäller värmen i lägenheten fann vi ett element som värden gömt i en soffa, lånade ett ytterligare av Boyan samt körde spisen på full kräm för att ha det drägligt samt torka kläder 🙂

    Over and out!
    Daniel Kramberger

    Undertecknad njuter av surf i Tarifa. Foto: Boyan Zlatarev
    Foto: Boyan Zlatarev