• Bloggen
  • Träning, passion, spänning och gemenskap – och lite terapi

    Det är inte alla förunnat att finna kärleken till en ny träningstyp i den gyllene medelåldern, att drabbas av passion. Men det gjorde jag – av en slump. Jag har alltid tränat och löpningen har funnits med mig som en röd tråd genom hela mitt vuxna liv. Jämte det har andra idrotter kommit och gått, men löpningen är det enda som varit bestående. Fram till sommaren 2012. Då kom ett nytt beroende in i mitt liv. Paddlingen.

    Från mammaoro på stranden till egen surfski

    Allt började med en solblekt, roderlös, orange liten platskajak. Det var min dåvarande man, som under en båttur med vänner, fann den på en otillgänglig strand. De tog med sig kajaken hem och vi anmälde den som upphittad. Men under tiden vi väntade på att ägaren skulle höra av sig kunde ju barnen få paddla den lite.

    Eftersom jag som var en hönsmamma av rang och redo att ringa Sjöräddningen var gång ett barn försvann bakom en krök i den lilla kajaken – trots att de var i gott sällskap av sin far – var jag till slut tvungen att prova själv. För att se vad de höll på med, lite för att tygla min oro. Och jag minns det så tydligt. På det stilla vattnet i den varma sommarkvällen. Jag minns hur jag redan vid första paddeltaget visste – detta skulle komma att bli en passion!
    Drygt ett år senare köpte jag min egna surfski, en Fenn Swordfish.
    Och vägen dit var enkel och rak.

     Det som följde var i korta drag:

    • Barnens lånade leksak blev alltså min och jag paddlade som en besatt hela hösten.

    • En dag ringde polisen. Ägaren hade hört av sig och skulle hämta kajaken. Jag blev alldeles ställd och insåg att det inte var ett alternativ att vara kajaklös.

    • I oktober köpte jag en egen havskajak av Jan. Han hade en surfski (vad det nu var) och berättade om en tävling, Paddelracet 21 km, som gick nere i Göteborg. Det lät både fränt och lite läskig, tänkte jag som aldrig tävlar i något.

    • Efter mycket vånda, jag är ju som sagt ingen tävlingsmänniska, paddlade jag det där racet när våren kom. Tävlingen blev en upplevelse i sig, men det är en annan historia. Och nu hade jag fått syn på de där smäckra båtarna ”surfskis”. En sådan ville jag ha.

    • Efter provpaddlingar och diverse utfrågningar, läs trakasserier, av tålmodiga och vänliga surfskiägare hittade jag till slut min modell. I oktober 2013, ett år efter jag köpt havskajaken, var jag och hämtade min egna surfski i Varberg. Redan samma eftermiddag var jag i vattnet och tränade reentrys och tyckte att livet var grymt härligt!

    • Torrdräkt införskaffades kvickt, det var ju ändå oktober, och sedan paddlade jag hela vintern. Varje ledig stund. Testade gränser, tänjde. Skrämde slaget på mig själv, ramlade i vattnet, svettades, tränade och tränade. Och jag älskade det!

                                                                           

     Så mycket mer än bara träning

    Så småningom fann jag andra surfskipaddlare i min närhet och äventyren, sällskapet och gemenskapen blev en ovärderlig jättebonus. Efter hand har jag lärt känna fler paddlare och när jag tänker på allt roligt jag varit med om tillsammans med dem, blir jag lyckligt nostalgisk. Vänner som berikat mitt liv. Guld värda. Men paddlingen har inte bara betytt enormt mycket när det gäller träning och gemenskap. Det funkar även utmärkt som terapi. Under min skilsmässa blev paddlingen lite av en livlina. Enkelheten i att slänga upp skin på biltaket och komma iväg, var också det helt ovärderligt. Jag har väl aldrig varit så biffig som under min första sommar som frånskild.

    Varberg, KISS 2016 och Paddelracet 2015, blåsigast racet ever. Eftersnack.
    Orust utsidan, 2015. Jag paddlar ut till Vallerö och hejar på tävlingsdeltagarna.

    Min Svärdfisk och jag

    Hur som helst. Livet går vidare, men kärleken till paddlingen består. Som ”regel” har jag att ta mig ut minst en gång i veckan. Året runt. Jag jagar inte downwind främst, utan det är träningen i sig som är min drivkraft. För mig är tjusningen med att paddla att det aldrig blir slentrian eller själlöst. Havet ställer krav på min uppmärksamhet och närvaro. Ibland skrämmer det skiten ur mig och det är havets alla variationer som gör att jag inte tröttnar på att paddla. Jag kommer dock aldrig bli tävlingsbiten. Jag kör mitt Paddelrace på våren, men sedan är jag ganska nöjd. Däremot har jag drömmar om nya vatten och destinationer jag vill uppleva. Några kanske förblir just drömmar, andra kanske blir av redan i sommar. Vem vet? Äventyren väntar.

    Jag tänker ofta att jag och min Svärdfisk är som Lucky Luke och hans häst. Lonesome cowboys i solnedgången och ett jäkligt bra team.

     Alex Bergstam

  • Bloggen
  • Lustpaddling, en möjlighet eller verklighet…

    Glittrande vatten, genomskinligt vatten, smekande lätt och salt vatten, tång och havsluft, vågbrus, klippor, förväntan, kluckandet i strandkanten och de vassa stenarna under fötterna. Båtens vikt i handen och plasket när jag lägger i den, den guppar lätt och rastlöst, ivrigt…
    Rankhet och balanserandet när jag sätter mig, en bekant känsla när fötterna sätts mot fotplattan och förnimmer roderpedalernas effektiva rena rörelser. Jag tar upp min paddel ur vattnet, det droppar och glänser om den i morgonljuset. Jag tar några djupa andetag, blundar och andas in sval luft och känner både förväntan och frid. Om jag kunde spara och dela med mig av dessa ögonblick hade jag varit miljardär. Jag sätter försiktigt paddeln i vattnet och glider med några korta paddeltag ut under bryggan, jag känner hur små vågor vaggar båten medan jag styr ut mot öarna.

    Ibland flyger båten över vattnet, utan att jag vet varför det går så lätt just den dagen. Axlar, armar, bål och ben, armar som sträcks, överkropp som vrids och vader som vidrör båten när jag drar paddeln genom vattnet. Jag skymtar ett kuperat undervattenslandskap, vacker tång, vattnet är lugnt och sikten är fantastisk. När jag kryssar ut mellan öarna känner jag av farten och snart väntar öppet hav och horisonten där det bara är jag och havet. Vid vissa tillfällen inträder ett meditativt tillstånd, ofta när man paddlar själv och ännu oftare vid lite längre sträckor, lite likt yoga. En rytmisk dans över vattnet, tiden står still, paddelns rytm, hur lätt den sänks och höjs, hur den skär, greppar och flyger genom vattnet, en intensiv tillfredsställande känsla, allt detta medan båten glider fram över havet.

    Ofta paddlar jag snabbt och känner blodet pumpa, lungor som fylls och töms, känner kraften och båtens nos skjuta effektivt över och genom vattnet. Jag känner mig stark och njuter av balansen, att kunna behärska och styra denna slanka skapelse och dess framfart.
    Emellanåt paddlar jag avslappnat och eftertänksamt, låter nästan båten välja väg själv, imponerad av hur väl och envist den tar sjöarna och pekar dit den bestämt.

    Jag njuter av paddelns delikata vikt och balans i handen, känner hur vinden smeker den. Det är svårt att inte överväldigas av alla intryck medan jag samtidigt låter ögat bedåras av omgivningen och blir lätt sentimental. Jag förundras över hur mycket vi diskuterar utrustning, teknik och distanser. Vi kanske glömmer av den innerliga glädjen med paddlingens innersta väsen, glömmer att vi är så lyckligt lottade att vi kan vara på väg, i egen takt, med egen båt på ett nästan öde hav. Låter vi oss bli berörda av alla de nyanser och känslor som finns där, är vi närvarande i nuet och allt det omedelbara runt omkring oss?

    Det är inte antalet paddeltimmar, hur ofta, eller rekord som är viktigt, det är i alla fall inte där jag själv finner friden eller lusten. Ibland paddlar jag ensam, ibland paddlar jag tillsammans, allt har sin tid och att ha möjlighet att kunna välja är en ynnest, en ovärderlig förmån. Paddling i egen takt är bra för själen, det är frihet, kanske en flykt, men en skön sådan i så fall. Det kan vara spännande men är samtidigt tidlöst, kravlöst och avslappnande. Så fort man lämnat land rensas sinnet och det blir bara du själv, din paddel, din båt och havet, allt annat lämnas kvar i land och det är därför jag lustpaddlar.

    Jag har lite oväntat och mycket tack vare ett större paddelevent träffat ett avslappnat och trevligt gäng paddlare. Det ingick inte i planen, som både den gången det planerades och även fortsättningen idag är av ideell karaktär, men jag har hittat några riktigt goda kamrater som jag kan ta till mitt hjärta. De är alla ganska olika, de är spontana, eftertänksamma, glada, försiktiga, snabba, långsamma, truliga eller lättsamma, men de har alla några gemensamma drag, de är positiva och gillar gemenskap, de bjuder på sig själva och har öppna sinnen. Jag blir alldeles öm i hjärtat när jag tänker på dem, och även om ensamhet och att vara själv ofta passar mig bra är det även intensivt och lustfyllt att paddla tillsammans. Vi delar så mycket skratt och upplevelser, de är mina allra innerligaste kamrater, även om de kanske inte anar det. Att de råkar paddla, är det en slump, en metafor, eller har det med livsåskådning att göra?

    Lustpaddling? Glittrande vatten, andas, känn förväntan och frid, prova så får ni se …

     

    Anders K

  • Bloggen
  • En midvintersurfdröm

    Regi : Tarifa Surfski center / Boyan Zlatarev
    Text & musik : Daniel Kramberger och Markus Grip
    Alla foton: Boyan Zlatarev/Tarifa Surfski Center

    Snacket, uppladdningen å taggningen drog igång kring den stora surfskifilmfestivalen i Näsets Paddlarklubbs     lokaler och förverkligades i en perfekt kombo av vind och vågor genererat av totalt stiltje, pålands och frånlandsvindar. Markus Grip aka “the poster boy” hakade på till ett till en början kyligt Tarifa 9-13:e Januari. Planen var 3 dagars Surfski träning och skoj i Atlantens böljor och så gött vi fick det, trots att den samlade Surfski expertisen i Sverige röstat ner Januari som en undermålig månad för bra surf – Luck has nothing todo with it! 😉

    Vi anlände till Malaga och hyrde bil. Väl framme i Ricardos Airbnb lya installerades vi oss i denna 6 bäddslägenhet perfekt för ca 3 surfskipaddlare även om 6 st hade behövts för att hålla värmen, det var svinkallt verkligen svinkallt så i säng med underställ å två täcken blev ett vinnande koncept.

    Dag 1 (2 pass på vattnet / 2 pass teori)
    Började dagen som den första slutade med att huttra nått j-lskt med vinterjackor och underställ i en lägenhet som saknade värme förutom generat av full fräs på spisen 🙂 Paddlingen inleddes med ins and outs vid stranden för att Boyan skulle se vad vi gick för innan han tog oss på vidare äventyr, denna morgon var dock perfekt med pålandsvindar som byggde vågor mot stranden. Eftermiddagen hade vinden vridit samt ökat på rejält, nu grillades min arma kropp rejält då vi körde S2 varvat med S1 under 2h fyllt med kamerateknik (3 Gopro nerds på resa kan bli en blockbuster till surfskifestivalen :)), surf och skoj.

    Foto: Boyan Zlatarev

    Dag 2 (2 pass på vattnet / 2 pass teori)
    Paddlingsteknik på schemat denna stilla, varma och muskel trötta dag. Jämfört med gårdagen då torrdräkt rekommenderades körde jag i shorty och njöt i den 20 gradiga hettan. Träningen satte koordination och tålamod på prov, målet var att jobba på effektivare paddling och stabilitet som i sin tur skulle ge mer skoj på havet. Galet skönt med ett ,muskelmässigt, lugnt pass efter gårdagens urladdning för en trött småbarnsfar. Det var mentalt svårt att se framför sig när vi harvade runt i en å hur vi skulle bli bättre surfare men vi litar blint på Boyan och gör som han säger, det blir bäst så och det bevisade han gång på gång. Lunchen spenderades i ryggläge, vi tog beslut att skita i lunchen och sova istället (galet bra beslut att hoppa över en måltid när man är och tränar). Eftermiddagen kom två utvilade, vågsuktande west coat bad ass super surfers till samlingen och möttes av informationen att vi skulle köra v5or in och ut vid surfcentret. Vi såg ut över ett till synes blankt och platt hav men ack vad vi bedrog oss. Ett av de bästa passen under veckan där vi fick chansen att verkligen surfa vågorna och träna reentry. Med 17 gradigt vatten och klarblå himmel njöt vi i fulla drag och det var denna eftermiddagen Markus fick sitt nya smeknamn “The poster boy”.

    Kvällen kröntes med besök av Evy och Lasse och en trip downtown Tarifa, som visade sig göra sig mycket…mycket … enormt mycket bättre på högsäsong men Lasse med sin briljanta spanska fann vägen till en pizzeria muy buena. Vägen tillbaka till bilen behöver vi inte snacka om men det var inte Lasse som tog hem priset för bästa lokalsinne.

    Foto: Boyan Zlatarev

    Dag 3 (2 pass på vattnet / 1 pass teori)
    Vinden hade vänt igen och återigen läste vi av havet helt fel och trodde vi såg ett platt och surfglädjedödande pass framför oss men nu var det fart under grejerna och vi fick två pass ned riktigt bra downwind. FM bjöd på den bästa och längsta downwind sessionen av de två även om eftermiddagen och avslutningen också hade sin charm med lugn avslutning och avkopplande bad innan vi bar upp båtarna å vinkade adjö till havet å sanddynerna fö denna gång.

    Vi lämnade Tarifa med mersmak och en hel del blåsor i händerna. Vad gäller värmen i lägenheten fann vi ett element som värden gömt i en soffa, lånade ett ytterligare av Boyan samt körde spisen på full kräm för att ha det drägligt samt torka kläder 🙂

    Over and out!
    Daniel Kramberger

    Undertecknad njuter av surf i Tarifa. Foto: Boyan Zlatarev
    Foto: Boyan Zlatarev

     

  • Bloggen
  • Hello World

    Förrsta blogginlägget!

    Här hoppas vi att vi är många som bidrar med blogginlägg från den rafflande downwindturen, bästa fikat i sjöboden på Killingsholmen, ett skönt resereportage från Tarifa (hint hint Daniel K) och kanske något från en intressant clinic någonstans. Och en massa annat kul givetvis.

    Varmt välkomna till Västkust Surfskis Blogg. Börja bidra, hör av er så talar vi om hur. nyfiken@westcoastsurfski.se